är min tro på människan stark.

Jag ser i varje människa en gnista av det gudomliga ljuset.

Jag tror på människans inneboende godhet.

Jag älskar människan som den gudomliga varelse hon är, med alla sina svagheter, sina rädslor, sin litenhet i universum och hennes magnifika storhet...larger than life.

Varje människa bär inom sig guden, gudinnan och barnet, vilket jag ser allra tydligast hos människans barn.

Jag tror inte på ondska - ondska är för mig händelser som spårar ur, olyckor, inte-meningen...

Men när sådant händer som att en tioåring rövas bort och dödas av en annan människa, eller att två små barn slås ihjäl med hammare eller att en sexåring knivmördas i sin säng...

Då tvivlar jag.

Då ligger skuldens börda tung över hela mänskligheten.

Att begå sådana skändligheter mot dem som är vår framtid, vårt ljus - det är som att döda gud - ett brott bortom all sans och förnuft, bortom mänsklig värdighet, bortom rätten att existera som människa.

Ibland blir saker och ting bara så himla tunga - mördade barn, svältande människor, människor som dör skrikande av smärta i sjukdomar...

Jag blir så trött, intill döden trött...världen är för tung på mina axlar ibland...(och ja, jag vet att jag inte måste bära världen. Men jag tar till mig av lidandet, jag lider av att inte kunna hjälpa mer.)

småkul för att lätta upp i allt det sorgliga.

Så, varsågod:

En äldre man sitter på en parkbänk i staden när en ung man med spikrakt, uppåtstående hår kommer och sätter sig bredvid. Killens hår är gult och grönt med orange och lila strimmor och ögonen är svarta av makeup.

Den äldre mannen stirrar intensivt på den unge mannen i flera minuter.

Efter ett tag blir punkaren smått irriterad på den gamle mannens gloende så han utbrister:

- Ha'ru aldri' gjort nå' urflippat i ditt sketna liv, gubbe?

Den gamle mannen tänker efter en stund och svarar sen:

-Jo, det har jag faktiskt...en gång blev jag riktigt full och satte på en papegoja. Och nu sitter jag här och undrar om du möjligtvis är min son...

Now in Vienna there's ten pretty women
There's a shoulder where Death comes to cry
There's a lobby with nine hundred windows
There's a tree where the doves go to die
There's a piece that was torn from the morning
And it hangs in the Gallery of Frost
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take this waltz with the clamp on its jaws

Oh I want you, I want you, I want you
On a chair with a dead magazine
In the cave at the tip of the lily
In some hallways where love's never been
On a bed where the moon has been sweating
In a cry filled with footsteps and sand
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take its broken waist in your hand

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz
With its very own breath of brandy and Death
Dragging its tail in the sea

There's a concert hall in Vienna
Where your mouth had a thousand reviews
There's a bar where the boys have stopped talking
They've been sentenced to death by the blues
Ah, but who is it climbs to your picture
With a garland of freshly cut tears?
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
Take this waltz it's been dying for years

There's an attic where children are playing
Where I've got to lie down with you soon
In a dream of Hungarian lanterns
In the mist of some sweet afternoon
And I'll see what you've chained to your sorrow
All your sheep and your lilies of snow
Ay, Ay, Ay, Ay
Take this waltz, take this waltz
With its "I'll never forget you, you know!"

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz ...

And I'll dance with you in Vienna
I'll be wearing a river's disguise
The hyacinth wild on my shoulder,
My mouth on the dew of your thighs
And I'll bury my soul in a scrapbook,
With the photographs there, and the moss
And I'll yield to the flood of your beauty
My cheap violin and my cross
And you'll carry me down on your dancing
To the pools that you lift on your wrist
Oh my love, Oh my love
Take this waltz, take this waltz
It's yours now. It's all that there is

Leonard Cohen (baserad på en dikt av Lorca)

Engla-barnet. En förkrossande sorg för hennes familj alldeles givet. Men tänk om man aldrig funnit henne, om han - den vidrige - fått gå lös och givit sig på än fler.

Måtte han låsas in för tid och evighet.

Att tänka sig in i de känslor hennes familj nu måste vara kastade in i går inte, det finns ingen rimlighet i att någon som inte mött detta skulle kunna förstå. Men fasan varje förälder bär på är just det som Engla och hennes familj nu mött. Mina tankar går till dem, och jag önskar dem ljus och mod och styrka att överleva.

när man möter en människa som i smärtor kvidande säger: "Jag vill dö...hur lång tid tar det?" och jag inget svar har att ge, mer än att det inte kommer att ta veckor. När människan ber om hjälp att dö så får jag inget göra...och skulle väl heller inte kunna göra det. Men bara det faktum att jag är så otillräcklig att jag inget annat kan göra än ge morfinspruta, och pyssla om lite och hålla handen en stund är svårt i det här jobbet. Man önskar att man kunde göra mer.

Morgonarbetet var inte helt lyckat - har lyckats trampa i kattspyor i bara strumplästen och skära sönder pekfingret på en morfinampull, så jag fick tejpa ihop mej själv eftersom det blödde fortfarande efter en halvtimme...

Men i övrigt är dagen okej (om man bortser från det snöblandade blasket, då...den trettonde april)....

och nu står vi här, med balklänning i champagnefärgad duchesse och tyll, överströdd med mängder av silvriga paljetter, en ännu inte sydd sjal i champagnefärgad duchesse - två meter lång (som hon hoppas att jag ska lyckas med, och gudarna vet om jag vågar sätta händerna i det där tyget), och gräddvita sidenskor. 1500 kronor såhär långt. Billigt ändå - smycken och väska får hon köpa själv...

Vad tror ni? Kommer hon att duga på studentbalen?

Hennes egen kommentar:

"Ååååhhhh, vad jag är fiiiin! Jag ser ut som en present!"

Och mammahjärtat jublade!