är min tro på människan stark.

Jag ser i varje människa en gnista av det gudomliga ljuset.

Jag tror på människans inneboende godhet.

Jag älskar människan som den gudomliga varelse hon är, med alla sina svagheter, sina rädslor, sin litenhet i universum och hennes magnifika storhet...larger than life.

Varje människa bär inom sig guden, gudinnan och barnet, vilket jag ser allra tydligast hos människans barn.

Jag tror inte på ondska - ondska är för mig händelser som spårar ur, olyckor, inte-meningen...

Men när sådant händer som att en tioåring rövas bort och dödas av en annan människa, eller att två små barn slås ihjäl med hammare eller att en sexåring knivmördas i sin säng...

Då tvivlar jag.

Då ligger skuldens börda tung över hela mänskligheten.

Att begå sådana skändligheter mot dem som är vår framtid, vårt ljus - det är som att döda gud - ett brott bortom all sans och förnuft, bortom mänsklig värdighet, bortom rätten att existera som människa.

Ibland blir saker och ting bara så himla tunga - mördade barn, svältande människor, människor som dör skrikande av smärta i sjukdomar...

Jag blir så trött, intill döden trött...världen är för tung på mina axlar ibland...(och ja, jag vet att jag inte måste bära världen. Men jag tar till mig av lidandet, jag lider av att inte kunna hjälpa mer.)