Engla-barnet. En förkrossande sorg för hennes familj alldeles givet. Men tänk om man aldrig funnit henne, om han - den vidrige - fått gå lös och givit sig på än fler.

Måtte han låsas in för tid och evighet.

Att tänka sig in i de känslor hennes familj nu måste vara kastade in i går inte, det finns ingen rimlighet i att någon som inte mött detta skulle kunna förstå. Men fasan varje förälder bär på är just det som Engla och hennes familj nu mött. Mina tankar går till dem, och jag önskar dem ljus och mod och styrka att överleva.

när man möter en människa som i smärtor kvidande säger: "Jag vill dö...hur lång tid tar det?" och jag inget svar har att ge, mer än att det inte kommer att ta veckor. När människan ber om hjälp att dö så får jag inget göra...och skulle väl heller inte kunna göra det. Men bara det faktum att jag är så otillräcklig att jag inget annat kan göra än ge morfinspruta, och pyssla om lite och hålla handen en stund är svårt i det här jobbet. Man önskar att man kunde göra mer.

Morgonarbetet var inte helt lyckat - har lyckats trampa i kattspyor i bara strumplästen och skära sönder pekfingret på en morfinampull, så jag fick tejpa ihop mej själv eftersom det blödde fortfarande efter en halvtimme...

Men i övrigt är dagen okej (om man bortser från det snöblandade blasket, då...den trettonde april)....