i min själ, för många år sedan, kanske den alltid funnits där.

Den första plats jag upptäckte som triggade denna längtan, som på något vis fyllde mina dagdrömmar var Macchu Picchu...när jag upptäckte de mellanamerikanska indianstammarna, och någonstans hos dem fann gensvar på den längtan som ropade inom mig. Hos dem såg jag samhörigheten och uppgåendet i naturen, vördnaden inför det gudomliga i bergen, i sjöarna, i naturen som sådan.

 Nästa plats, eller kanske folk var kelterna och deras land, deras mytologi, deras själ och hjärta. I dem kände jag igen förbundet mellan jord och människa, bandet som oupplösligt knyter människan till naturen och därigenom till det gudomliga och sanna. Detsamma upplevde jag för vår nordiska bronsålder, för människorna som levde här då. Ännu lite senare i mitt (nuvarande) liv fann jag katharerna oerhört tilltalande. De levde sitt liv i medeltidens Frankrike i ren askes, i försakelse och tillbedjan. Hos dem fann jag hängivenheten, längtan till uppgåendet i gud eller ljuset. Jag har själv alltid vägrat erkänna den kristne guden, han är inte min gud, icke desto mindre var katharernas sätt att leva ett sätt jag längtade till, sökte.

På samma vis har genom åren min längtan stått till olika platser som jag på något märkligt vis känner att jag måste se, eller kanske återse...platser som jag känner tillhörighet till...

För att nämna några andra...

Norra Italien, Indien (att höra indisk musik, se bilder från Indien får mig att vilja gråta av längtan), en plats någonstans i Ryssland eller det forna Sovjet, som jag ännu inte känner till - där bergen står höga, där landskapet böljar och människorna lever som nomader med hästar som sitt viktigaste transportmedel...och naturligtvis den nordafrikanska öknen...Marocko, kanske, jag vet inte.

Allt detta sökande, allt läsande, etc har blandats, knådats, ältats till en punkt där det hela mynnat ut i en övertygelse, en andlig tillhörighet, ett slags stilla punkt inom mig där allt förklaras...all min längtan, alla mina val, alla gånger i livet då jorden gungat i mina grundvalar och jag knappt stått kvar för stormvindarna som blåst...orsaker, verkningar, följder...

Allt är logiskt, allt följer en given linje...Och längtan är min röda tråd.

Och jag tror, att det jag längtar efter är att få komma hem.

 

La Famiglia

30 juli 2007 13:42

Intressanta tankar. Jag kan känna på samma sätt, men kanske inte inför samma saker. I samma anda som Fru Fundersams inlägg (http://frufundersam.bloggagratis.se/2007/06/06/166473-sverige-sverige-sverige/#166473) undrar jag hur svensk du känner dig egentligen.

 

Avataria

30 juli 2007 16:35

Åh, Famiglian...Jag har finska, iranska, arabiska, chilenska, svenska vänner...goda vänner...det som binder oss samman är vår mänsklighet...inte våra nationaliteter.

 

La Famiglia

31 juli 2007 10:59

Tänkte väl det ;) Men det skulle också vara intressant att höra om din relation till vår nationaldag. Firar du den? Vad är det du firar i så fall? Och är ordet Kosmopolit något som du känner igen dig i? Jag funderar själv mycket i sådana banor, men det är så himla svårt att sätta ord på tankarna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...till ett annat bloggställe. Vill ni följa med dit, så är adressen: http://avatarias.blogspot.com/ ...

...Åkte upp till Drakstaden och firade mosters gryns ettårsdag. En skön dag, om än det blev 5-6 timmar i bil. Söta barn! ...

...när det är så här varmt. Igår gjorde vi inget, förrän på kvällen, då Lillpyre bjöds med på premiären av Ice Age 3 av Storpyre, och maken och jag passade på att handla en golvstående fläkt. Men mitt i natten, då jag legat vaken en stund av överhett...

...är det som jag skrev nedan (826), att jag KAN SJÄLV! Jag vilar i att veta att jag fixar det jag behöver på egen hand, jag måste inte ta hjälp av andra för att klara mej. (För det mesta - jag kommer att bli hjälpbehövande jag med en dag, men jag tr...

Coz, när jag sitter och stickar så är det vila. När jag ligger i sängen och läser så är det vila. När jag sitter och rensar svärmors rabatter är det vila - då kan jag vara ifred, sitta stilla i gräset och vända ansiktet mot solen, lyssna på fåglarna ...