smålustigt stress-symtom just nu. Jag tappar ord. Skulle vid samtal med en dagisfröken idag tala om vad jag tänker bidra med till vårkalaset på dagis (som hålls för alla barn som fyller år under årets första halva). Talade om att jag nog skulle göra chokladbollar, och då påpekade hon att det skulle vara nöt- och mandelfritt. "Ja, det är ok" sa jag, "då kan jag göra antingen med pärlsocker eller så med...eh...vad heter det...såna där små flarn som är gjorda av socker och liksom avlånga och färgade i olika färger....?"

Maken tittade flinande på mej, och dagisfröken frågade försiktigt: "...strössel?"

Småjobbigt. Men roligt!

När du är åttio år gammal har du lärt dig allting, du måste bara komma ihåg det.

George Burns

Hade jag inte varit tjänsledig helt from i torsdags, så hade jag varit uttagen i strejk nu, som mina kollegor.

visar väl hur arbetsgivarna ser på sjuksköterskorna i sin organisation.

Vi ska bara veta vår plats. Arbetsgivarna anser att de kan behandla oss hur de vill, vi har inget att säga till om. Mycket hänger det givetvis i att vårt fack varit så svagt genom åren, och hela tiden arbetat för att lyfta sjuksköterskornas status genom att pusha på omvårdnadsforskning. Men allvarligt talat - omvårdnadsforskning är inte en facklig angelägenhet - det är i arbetsgivarnas intresse. I och med detta har Vårdförbundet spelat arbetsgivarna i händerna hela vägen.

Det är en annan sak med Kommunal, som organiserar undersköterskorna - när Kommunal ryter ligger arbetsgivarna plats...

Det finns ytterligare en försvårande faktor i det hela - när det gäller den fackliga kampen, och det är att kårens egna fokus ligger på patienterna. När det gäller patienters hälsa - de som vår roll handlar om - så kan man gå en hel dag utan att kissa. Man kan gå en hel dag utan att äta. Man kan gå en hel dag utan att få ut sin lagstadgade lunchrast - och man tycker inte det är fel, för patienterna ska ju gå först. I alla lägen. Arbetsgivarna rider högt på sjuksköterskornas pliktkänsla, på vår starka etiska känsla för de vi är satta att vårda - så långt att vi accepterar att bli behandlade hur som helst, bara patienterna har det bra. Vi accepterar neddragningar, indragna vårdplatser, överbeläggningar - eftersom arbetsgivaren när vi protesterar kontrar med "det ingår i uppdraget" - så tolererar vi allt. Vi accepterar att springa fortare, att inte hinna äta/kissa/sitta ner en stund/andas, vi accepterar att vår avdelning beläggs med vite för att vi har så många överbeläggningar att vi inte har tillräckligt med utrymme mellan sängarna för att kunna arbeta på ett ergonomiskt säkert sätt. Vi accepterar att vi skadar oss i arbetet, vi accepterar hot om våld, uteblivna löneökningar för nya uppdrag (eftersom de ingår i uppdraget)...Vi accepterar allt. Och fan vet om vi inte förtjänar de låga jävla lönerna (och vad är det för skitsnack om 23800 i snitt - jag med mina 13 år som sköterska, sju som distriktssköterska och en fil kand i vårdpedagogik tjänar 22400) när vi är så jävla dåliga på att kämpa för oss själva...

en maträtt som jag inte ätit på kanske tolv år, eller mer. En rätt som doftar exet, som får kroppen att minnas hoppet och sorgen, som fyllde mina ögon med tårar.  En maträtt jag älskar, och Storpyre med. Maken - som av oss alltid fått höra hur vansinnigt gott det är - var nog lite besviken...

(Hur många år sörjer man ett förlorat hopp? Det är märkligt hur kroppen minns sånt man själv förträngt. För visst hade vi goda tider, exet och jag, för visst hade jag helst velat upprätthålla livet med honom hellre än skiljas, då, när det hände. Att jag sen har det tusen gånger bättre med Älskade idag är en annan sak - det är mitt rätta liv, det är det jag väntade på även då. Men ändå kvarstår sorgen över ett förlorat hopp, en förlorad ungdom, kanske...).

Hur söööööt kan man bli!