Vi har ju väldigt olika sätt att förhålla sig till bloggande. När jag gör en snabb poll bland mina elever, så visar det sig att det är få, väldigt få som bloggar. Man har svårt att förstå vitsen - vad ska det vara bra för, att hålla på och vräka ut sig på nätet för alla att läsa.

Bland bloggarna finns det olika förhållningssätt. Somliga använder det för att få utlopp för kreativitet, för att lätta på det inre trycket.

Andra gör det för att skita ner andra människor, vara så elaka som möjligt (som mediabröderna som bloggade i Aftonblaskan).

Ytterligare andra - som jag - använder det som en form av kommunikationsväg. Jag vet att det finns en medbloggare - som jag räknar som vän - som tycker att jag ständigt begär bekräftelse av andra människor och har bestämt sig för att orsaken till det ligger som ett barndomstrauma. Men, jag (som ändå känner mej något bättre) tror inte att det är det som är orsaken. Jag uppfattar bloggandet som ett sätt att kommunicera med andra människor, utan att behöva lägga så mycket energi på det sociala spelet. Det är betydligt lättare att vara ärlig och öppen i bloggen, eftersom jag ändå är förhållandevis anonym. Det är ett fåtal av bloggläsarna som skulle kunna peka ut mig IRL vilket ger mej en viss frihet till uttryck, till funderande, till resonemang. Dessutom ger det mej en möjlighet att resonera med mej själv, en väg att låta mina tankar vindla sig fram mot de svar jag behöver.

Sedan är det också så att IRL har jag väldigt få människor omkring mig, rent privat. Jag lever oerhört privat, släpper sällan in människor utifrån - och blir därmed också sällan insläppt - vilket gör min referensgrupp något begränsad. Även här fyller bloggen sin funktion.

Så, bloggandet fyller inte något bekräftelsebehov - jag bloggar vare sig jag får svar eller inte.