en maträtt som jag inte ätit på kanske tolv år, eller mer. En rätt som doftar exet, som får kroppen att minnas hoppet och sorgen, som fyllde mina ögon med tårar.  En maträtt jag älskar, och Storpyre med. Maken - som av oss alltid fått höra hur vansinnigt gott det är - var nog lite besviken...

(Hur många år sörjer man ett förlorat hopp? Det är märkligt hur kroppen minns sånt man själv förträngt. För visst hade vi goda tider, exet och jag, för visst hade jag helst velat upprätthålla livet med honom hellre än skiljas, då, när det hände. Att jag sen har det tusen gånger bättre med Älskade idag är en annan sak - det är mitt rätta liv, det är det jag väntade på även då. Men ändå kvarstår sorgen över ett förlorat hopp, en förlorad ungdom, kanske...).