här på gatan var med på kalaset idag. När vi kom hem så frågade tjejerna om kompisen fick äta här hos oss idag. Vi kom fram till att vi nog hade mat så det räckte, så vi sa ja.

Flickorna var ute och lekte en stund, sen kom Lillpyre in, gråtandes och jättelessen. Då hade kompisen sprungit ifrån henne ute, för att leka med ett annat barn (fyra år äldre) och Lillpyre fick inte vara med och leka.

Maten var då alldeles strax färdig, och Lillpyre stannade inne och satte sig att äta. Efter en stund gick kompisen förbi utanför vårt fönster tillsammans med det äldre barnet, och kom och ringde på dörren. Lillpyre öppnade dörren, och kompisen stod därutanför och pratade en stund. Lillpyre sa till kompisen att vi då satt och åt middag. Då tänkte kompisen också komma in och sätta sig och äta, men då sa jag stopp. Jag kände att jag inte alls ville bjuda henne på middag när Lillpyre inte fick vara med de andra två och leka.  Så - det blev tvärstopp. Kompisen fick gå härifrån oäten med det beskedet att eftersom Lillpyre inte fått vara med så lekte de ju inte längre tillsammans och dessutom skulle det innebära att kompisen stack ifrån det andra barnet också.

Vad tycker ni om det? Skulle jag låtit henne komma in och äta som jag lovat, trots att hon övergett Lillpyre ute på gården, eller gjorde jag rätt?

Mormor (min mor) är vederbörligen avlämnad på tågstation efter en snabb middag (färdig-kyckling från ICA). Här har barnkalasats på ett lekland idag, nio barn och tre föräldrar. En del blessyrer, en del tårar, en del bråk, men på det hela taget mycket lyckat. (Vi slog ihop barnkalaset med en dagiskompis, så det blev dubbla presenter). Lillpyre, och de flesta var svettigare än svettiga när det var dags för avhämtning. De lekte hej vilt!

 Hundratjugo kronor per barn, för korv med bröd, saft, glass och avslutande godispåse, samt två timmars vild lek. Det känns som högvinst (i synnerhet som vi var två familjer som delade på kostnaden). Barnen har kul, och vi slipper jobbet!