...Brokeback mountain, maken och jag. Det måste vara en av de sorgligare filmer jag sett...en sån skildring av längtan och sorg att det svider i hjärtat.

Dotra kom just in från lekparken (kompisen hade kommit hem efter pappa-vecka, därför har hon varit ute så sent) så vi fick ta paus, det går inte att titta på film med henne i närheten. När hon gått och lagt sig ska vi klämma till med sista tjugo minuterna på filmen...

vita jeans eller andra byxor idag, full-långa. Men de enda som fanns som var någorlunda trevliga i material var såna däringa capri-längd på. Så, jag köpte inga. Däremot köpte jag en topp i rosa/lila nyanser, och en svart koft-aktig tröja med blombroderi på fickan och ena ärmen. Femhundra kronor sådär helt omotiverat...

(pekar mot högerspalten) skrev jag det här inlägget. Det känns exakt likadant idag.

Dessutom går jag hela tiden och känner på hjärtats slag och konstaterar för varenda minut - det gjorde inte ont den här gången heller...

I korridorerna hör man snabba steg. Halvt desperata skrik ekar: "Nej, vart faaan la jag det där papperet?". Människor sitter inne hos varandra och viskar, hysteriska gråtblandade skratt ekar mellan väggarna. Svetten rinner, paniken ligger på lut.

Men, vad är det då som pågår?

Jo, vårterminens sista skälvande dagar, då elevernas arbeten ska sammanställas och bedömas inför betygssättningen...

om åtminstone halvtid på KomVux till hösten...

Hurra! Jag slipper gå tillbaks till "det andra stället"...mer än på 25% kanske...

Revidering: Rektorn jehuade just in och sa att det blir ungefär 65%...oooh!

Innan det är klart är jag nog uppe i 75 ialla fall :)

Då var balsjalen färdigsydd. Har alltid varit usel på att handsy ihop sista sömmen när man vänt på arbetet, men hade lånat en bok på bibblan där det stod precis hur man ska göra, och simsalabim! Det blev jättebra!

Och lilla balväskan...själva bottnen är tillklippt och ihopstruken med tjockt vlieseline. Och sidorna till påsen är tillklippta, vlieselinade och ihopsydda. Nu återstår att fästa bottnen i sidostyckena, sy knapphålen där bandet ska gå ut, och sy till kanalen där bandet ska löpa. Och sy själva bandet förstås. Och sen sy ihop själva toppen på påsen. Det är så roligt!

Återstår sen att se om den är användbar - det är tur att vi köpt en väska redan...

hur tung Luther är på axlarna ibland. Så till den milda grad att man faktiskt njuter av en riktigt regnig dag, så att man kan göra ingenting utan dåligt samvete...

Vi har ju väldigt olika sätt att förhålla sig till bloggande. När jag gör en snabb poll bland mina elever, så visar det sig att det är få, väldigt få som bloggar. Man har svårt att förstå vitsen - vad ska det vara bra för, att hålla på och vräka ut sig på nätet för alla att läsa.

Bland bloggarna finns det olika förhållningssätt. Somliga använder det för att få utlopp för kreativitet, för att lätta på det inre trycket.

Andra gör det för att skita ner andra människor, vara så elaka som möjligt (som mediabröderna som bloggade i Aftonblaskan).

Ytterligare andra - som jag - använder det som en form av kommunikationsväg. Jag vet att det finns en medbloggare - som jag räknar som vän - som tycker att jag ständigt begär bekräftelse av andra människor och har bestämt sig för att orsaken till det ligger som ett barndomstrauma. Men, jag (som ändå känner mej något bättre) tror inte att det är det som är orsaken. Jag uppfattar bloggandet som ett sätt att kommunicera med andra människor, utan att behöva lägga så mycket energi på det sociala spelet. Det är betydligt lättare att vara ärlig och öppen i bloggen, eftersom jag ändå är förhållandevis anonym. Det är ett fåtal av bloggläsarna som skulle kunna peka ut mig IRL vilket ger mej en viss frihet till uttryck, till funderande, till resonemang. Dessutom ger det mej en möjlighet att resonera med mej själv, en väg att låta mina tankar vindla sig fram mot de svar jag behöver.

Sedan är det också så att IRL har jag väldigt få människor omkring mig, rent privat. Jag lever oerhört privat, släpper sällan in människor utifrån - och blir därmed också sällan insläppt - vilket gör min referensgrupp något begränsad. Även här fyller bloggen sin funktion.

Så, bloggandet fyller inte något bekräftelsebehov - jag bloggar vare sig jag får svar eller inte.