...när jag reste frekvent mellan Bockstan och Huvudstan...

Att resa med tåg är som att färdas i det undermedvetna. Färdens monotoni leder oss ut på irrfärder i minnen, i fantasi, i drömmar.
Att inte möta andras blickar är en nästan övermäktig ansträngning...om våra blickar skulle mötas och någon av oss log skulle genansen bli o-u-t-h-ä-r-d-l-i-g. I stället studerar jag deras ansikten förstulet, i smyg med en känsla av att göra något förbjudet. Jag drömmer mig bort i de liv jag ger åt dem jag betraktar.
Där sitter hon som lutar sig bakåt i sätet, blundar och tänker på hur hon vid hemkomsten ska tappa upp ett doftande bad, tända en cirkel av ljus och sedan gråta bort sin känsla av ensamhet. På andra sidan sitter hon vars man varje fredag bär sin kvarting Brännvin Special hem, i systembolagets havsgröna påse med en känsla av förväntan, och sedan använder henne som ursäkt för att slå ur sig all sin vrede och vanmakt. Han, som ofta arbetar över för att slippa gå hem till kvinnan han en gång älskat och fortfarande älskar men som inte ser honom sedan barnen kommit, sitter mittemot, låter blicken löpa över texten i gratistidningens reklamsponsrade artiklar utan att egentligen läsa. Han tänker istället på vad han förlorat, och hur han nånsin ska kunna återskapa det de en gång haft.

Och under tiden sjunger Bono om kärlek i mina lurar...

...ja, ni vet.

Ordningen är återställd, mitt Storpyre är hemma igen! Brun som en pepparkaka, full av minnen, med hundratals foton.

En påse Toblerone till oss (flygplatsgodis), och två flaskor vin från vingården hon bott och arbetat på under dessa tre veckor - det var en rolig present att få, i synnerhet som att den kom från familjen hon arbetat och bott hos!

...tills jag jobbat klart på det där stället.

...och hämta upp Storpyret vid tåget. Det blev en rafflande hemfärd också. Det visade sig att Lufthansas piloter påbörjat en strejk, och vad skulle flickorna flyga om inte Lufthansa?

Så, det blev några nervösa stunder innan de dels visste om de kunde flyga från Trieste till München, dels från München till Sverige...

I tillägg till alla spännande händelser under hennes feriepraktik lyckades hon i fredags tappa en bricka full med glas på foten, och fick naturligvis en massa skärsår. Men mamman i Muggia tog resolut och satte hennes fot i diskhon, spolade av den, och sen slutade det att blöda...men hon hade ont i lördags, och har nog ont ännu...

Men nu sitter de på tåget från Arlanda :)

Tills jag jobbat klart på det där stället.

över nästa sommars semester. Tror minsann att en del av den ska avfiras i Italien. I Friulia eller Veneto-regionerna. Sembo har en del att erbjuda minsann. Billigt! Återstår att se om man ska ta bilen, eller om man ska flyga och hyra bil där.

Nu sitter hon på bussen i Mestre, Venedig, Storpyret. Hon har åkt tåg till Mestre, frågat sig fram och fått en buss utpekad. Fick just ett sms:

"Jag är i Mestre, och sitter på bussen nu. Hoppas för guds skull att jag sitter på rätt buss. Frågade mej fram om vart jag skulle, gubben sa att jag skulle åka med den här. Men om det var buss 10A svarade han inte på."

Och jag sitter och letar på nätet efter information om buss 10 A i Mestre, men det var inte helt lätt att hitta, i synnerhet som min italienska är tillräckligt bra för att jag ska kunna turista, men kanske inte tillräckligt bra för att jag ska kunna läsa sidorna på nätet...

För övrigt är jag full av beundran! Fan, vad hon är tuff och modig, mitt Storpyre!