...när jag reste frekvent mellan Bockstan och Huvudstan...

Att resa med tåg är som att färdas i det undermedvetna. Färdens monotoni leder oss ut på irrfärder i minnen, i fantasi, i drömmar.
Att inte möta andras blickar är en nästan övermäktig ansträngning...om våra blickar skulle mötas och någon av oss log skulle genansen bli o-u-t-h-ä-r-d-l-i-g. I stället studerar jag deras ansikten förstulet, i smyg med en känsla av att göra något förbjudet. Jag drömmer mig bort i de liv jag ger åt dem jag betraktar.
Där sitter hon som lutar sig bakåt i sätet, blundar och tänker på hur hon vid hemkomsten ska tappa upp ett doftande bad, tända en cirkel av ljus och sedan gråta bort sin känsla av ensamhet. På andra sidan sitter hon vars man varje fredag bär sin kvarting Brännvin Special hem, i systembolagets havsgröna påse med en känsla av förväntan, och sedan använder henne som ursäkt för att slå ur sig all sin vrede och vanmakt. Han, som ofta arbetar över för att slippa gå hem till kvinnan han en gång älskat och fortfarande älskar men som inte ser honom sedan barnen kommit, sitter mittemot, låter blicken löpa över texten i gratistidningens reklamsponsrade artiklar utan att egentligen läsa. Han tänker istället på vad han förlorat, och hur han nånsin ska kunna återskapa det de en gång haft.

Och under tiden sjunger Bono om kärlek i mina lurar...

...ja, ni vet.