Storpyre ska sova hos pojkvän inatt. För första gången...

Hon anförde mycket noga att hon är stor nog för att få göra det, för att få lite mera ansvar - hon är ju faktiskt sjutton år.

Gissa om hon kommer att få höra det...!

fast vi inte känner varandra. Och jag tror jag vet det mesta om honom. Fast vi inte känner varandra. Vi är varandras likar och motpoler - vi har båda sett allt och hört allt - ur samma perspektiv, och ur motsatta.

Eller hur, Coz-en!

Och visst f-n är jag den duktiga flickan. Jag definierar som så många andra mig själv genom vad jag gör. Inte vem jag är. Men jag jobbar på det...

Men vårdandets kärna - det som faktiskt fick mig att ändå satsa på vården fast jag aldrig tidigare velat - är den totala kärlek - caritas - jag upplever till 'människan', sådan hon nu är, hurdan hon än är.

Det jag upplever som vårdandets kärna är den närhet jag upplever till exempel när jag sitter hos en döende gammal kvinna jag vårdat, när jag sitter vid hennes sängkant och stryker hennes hand. Eller att jag kan få en gammal man att skratta åt eländet när jag lägger om den kateter han har direkt in i sin njure därför att hans urinblåsa är strålningsskadad efter cancerbehandling. Eller det skratt och bus jag kan dela med ett barn som är hos mig för att jag ska titta på dess prickar och se om det är svinkoppor eller något annat. Eller glädjen jag kan se hos en sjuk person när jag bryr mig om annat än deras sjukdom, och vi kan prata om deras barn eller barnbarn, eller för all del klappa katten som är deras kelgris.

Det är tillfredsställelsen av att veta att jag hjälpt en annan människa, kanske så att de fått rätt hjälp för sin sjukdom, eller för att de fått bli sedda som människor, eller för att jag helt enkelt lyssnat och vågat ställa de frågor andra inte vågat ställa.

Jag har ögonblick jag upplevt i arbetet under mina vårdande år - tjugo i maj - som jag ännu minns och som jag återvänder till i minnet då och då. Där finns en inte alltför gammal kvinna som låg döende i cancer. Hennes man satt vid hennes sida ständigt. Hon låg där, skallig av cellgifterna, mager för att cancern tog all näring från henne, men så avklarnad, med ett inre ljus som strålade inifrån henne. Kärleken och ömheten mellan makarna gick inte att ta fel på. De samtalade timvis, och vissa stunder grät de, andra hade de oerhört roligt.

Jag minns kvinnan som var fullt klar och redig men inlåst pga sin afasi. Hon kunde inte förmedla via språket sina önskemål. När hon öppnade munnen för att tala kom endast "tetetetete" ut, och hon grät i frustration. Jag ägnade mycket tid åt henne, och vi lärde oss att kommunicera på en hjälplig nivå. Vi hade roligt efter det, hon och jag.

Jag minns de okuvliga männen från norrlandsskogarna, som fått ett ben amputerat pga sin diabetes. Hur de kämpade med sin gångträning, hur de bet ihop om sorgen över att ha förlorat sitt ben. Jag minns hur vi skrattade tillsammans, över dråpliga historier de berättade, över händelser i gångträningen osv.

Såna saker är för min del vårdandets kärna - mötet med en annan människa, där min själ berör deras, där min värld möter deras och något annat uppstår. Ett möte där båda ser och blir sedda. Caritas.

För övrigt har arbethelgen varit tuff. Tjugoåtta hembesök och tolv körda mil på två dar. Fram och tillbaks i området. Nog en av de tuffaste helger jag jobbat.

hela kvällen och sitter och halvsover i fåtöljen, och sen, när det är läggdags, är man tvärpigg?

Ska jobba i helgen, dags att nanna kudden...

Kring vårdandets kärna - vårdandets innersta väsen, bland annat.

Men jag måste reda ut dem först, i mina tankar...

Det kan ta ett tag.

ordinarie jobb idag.

Fick ett telsamtal från chefen. Jag har ju fått pålagt mej som uppgift att hålla hälsosamtal med nyanlända flyktingar. De ska ha ett samtal inom en månad från att de anlänt, där ska ingå provtagningar, ppd-sättning, samt ev remittering vidare till olika instanser, bedömning av behov av läkartid etc.

Dock har jag inte fått någon tid avsatt för att sköta denna uppgift. Det har sagts att det får plats emellan andra saker - som tex att sitta i telefonrådgivning eller ha mottagning.

Det har dock fungerat dåligt att göra så - oftast har det inte gått att boka på det sättet, utan jag har fått avboka redan inbokade samtal pga personalbrist.

Jag har påtalat detta flera gånger under de sista månaderna och har fått besked till slut att jag ska få avsatt tid för dessa flyktingsamtal. Men idag ringde chefen och menade att en kollega skulle hjälpa mej och beta av kön som uppstått - att hon ska ta de samtal som väntar på att komma till stånd. Men jag ska fortfarande - trots att det uppstått sån kö till samtalen - inte få någon tid avsatt för att kunna hålla dessa samtal?

Varför anstränger man sej?

Och det jävligaste är att när jag en gång slutar så kommer såna här saker att synas negativt i mitt arbetsgivarbetyg eller vad man ska kalla det - jag har inte klarat av att fullfölja de uppdrag jag fått. Men ingenstans kommer att stå att jag heller inte fått resurser att fullfölja uppdraget.

Vilken arbetsgivare, va? Måtte gudarna bevara eder alla från att bli anställda hos denna arbetsgivare!

Det var för övrigt samma problem när jag skulle ansvara för kvalitetsutvecklingen. Jag hade en utnämning: kvalitetsansvarig. Men jag fick inga uppdrag, inga problemområden, inget mandat att förändra något eller några resurser mer än en eftermiddag avsatt varannan vecka (då fick man tid, minsann!) då jag inte visste vad jag skulle göra eftersom jag var kvalitetsansvarig enbart till namnet. Jag lyckades ändå utföra ett antal saker, som kvalitetssäkring av läkemedelshantering i hemmen, med flera saker. Och chefen jag då hade sa sen i utvecklingssamtal att det inte gick så bra för mej, för jag lyckades ju inte slutföra något. Jag skrev honom på näsan sen alla de saker jag ändå genomfört och som fungerar fullt ut på jobbet idag. Men nån credit för det har jag inte fått.

på morgonen, nollgradigt, med hyfsat isfritt på gångvägarna, så jag bestämde mej för att ta en promenad till jobbet. Jag pluttade in ena mp3-luren i örat, men satte inte på mp3:n eftersom fåglarna kvittrade så skönt.

När jag gått en bit såg jag en plötslig rörelse inne i buskarna - en katt, kanske? Nej, det var en ekorre som skuttade ut på gångvägen 3-4 meter framför mig. Jag tvärstannade för att titta på den (jag gillar ekorrar), och då tvärstannade ekorren också, tvärvände sen plötsligt och skuttade tillbaks upp i granen den kommit från. Där satt den sedan och kikade på mig för att utröna vad jag var för en konstig figur. Den satt där en stund och kikade, jag stod stilla och kikade tillbaks. Så bestämde den sig för att jag nog inte var så farlig, så den smög sig långsamt ner för stammen igen, och tassade långsamt, med stor tveksamhet ut på gångvägen igen. Jag viskade till den (dum som man är) - Ja, gå du, jag ska inte röra mej! och då blev den tvärrädd, rusade tillbaks upp i granen och satt återigen och tittade på mig en lång stund, klättrade långsamt först neråt i trädet, sedan rusade den uppåt i trädet medan den tjattrade högt och förtretat.

Sen gick jag till jobbet med ett stort leende mitt i ansiktet...

i arbetet här i köket idag.

Vi höll på att laga middag, maken å jag. Det skulle bli ugnsstekt kycklingfilé marinerad med vitlök och citron. Till bestämde vi oss för latköpe-påmmfrittar. Sen skulle det vara en sås också. Så då tänkte jag att eftersom jag inte har nån gurka så tar jag och fixar en sås med bara yoghurt, mycket vitlök å lite salt. Sagt å gjort - jag slängde ner matlagningsyoghurten i en skål, röck fram vitlökspressen ur lådan, klämde ner ett par vitlöksklyftor i pressen och klämde till. Och pang! Vitlökspressen gick av i gångjärnsfästet. Eftersom jag tog i för kung och fosterland smällde handtagen ihop. Rejält. Och mellan handtagen fanns en liten bit av en av mina magvolanger. I samma ögonblick lyckades också en liten sprut av vitlökssaft spruta upp - rakt i mitt öga. Så där jag stod jag, mitt på köksgolvet, höll mej om volangen (som nu ståtar med en rejäl blåröd svullnad), med tårarna sprutande från ena ögat....skrattandes så jag knappt kunde stå.

Och inte är det första gången jag gör nåt liknande. Fast förra gången var det en nötknäppare och nötflisor i ögat.

Och sen har maken mage(!) till att klämma i med: "Den vise lär av sina misstag..."

(Fast jag kan använda det i arbetsmiljö och säkerhets-kursen som exempel på situationer i arbetet där man arbetar med dåliga material alternativt borde se till att tänka över hur man använder verktygen man har till hands ;)

ska barnen åka till mormor, och maken och jag ska ha ett par välförtjänta hotellnätter i Hufvudstaden. Vi vet bara inte vilket hotell vi ska välja...

Central Hotel på Vasagatan

eller

Clarion Hotel Wellington på Östermalm

eller

Elite hotel Stockholm Plaza på Birger Jarlsgatan

eller nåt annat trevligt hotell som man kan få via sån däringa premiecheck från coop...

Nån som har några åsikter?