fast vi inte känner varandra. Och jag tror jag vet det mesta om honom. Fast vi inte känner varandra. Vi är varandras likar och motpoler - vi har båda sett allt och hört allt - ur samma perspektiv, och ur motsatta.

Eller hur, Coz-en!

Och visst f-n är jag den duktiga flickan. Jag definierar som så många andra mig själv genom vad jag gör. Inte vem jag är. Men jag jobbar på det...

Men vårdandets kärna - det som faktiskt fick mig att ändå satsa på vården fast jag aldrig tidigare velat - är den totala kärlek - caritas - jag upplever till 'människan', sådan hon nu är, hurdan hon än är.

Det jag upplever som vårdandets kärna är den närhet jag upplever till exempel när jag sitter hos en döende gammal kvinna jag vårdat, när jag sitter vid hennes sängkant och stryker hennes hand. Eller att jag kan få en gammal man att skratta åt eländet när jag lägger om den kateter han har direkt in i sin njure därför att hans urinblåsa är strålningsskadad efter cancerbehandling. Eller det skratt och bus jag kan dela med ett barn som är hos mig för att jag ska titta på dess prickar och se om det är svinkoppor eller något annat. Eller glädjen jag kan se hos en sjuk person när jag bryr mig om annat än deras sjukdom, och vi kan prata om deras barn eller barnbarn, eller för all del klappa katten som är deras kelgris.

Det är tillfredsställelsen av att veta att jag hjälpt en annan människa, kanske så att de fått rätt hjälp för sin sjukdom, eller för att de fått bli sedda som människor, eller för att jag helt enkelt lyssnat och vågat ställa de frågor andra inte vågat ställa.

Jag har ögonblick jag upplevt i arbetet under mina vårdande år - tjugo i maj - som jag ännu minns och som jag återvänder till i minnet då och då. Där finns en inte alltför gammal kvinna som låg döende i cancer. Hennes man satt vid hennes sida ständigt. Hon låg där, skallig av cellgifterna, mager för att cancern tog all näring från henne, men så avklarnad, med ett inre ljus som strålade inifrån henne. Kärleken och ömheten mellan makarna gick inte att ta fel på. De samtalade timvis, och vissa stunder grät de, andra hade de oerhört roligt.

Jag minns kvinnan som var fullt klar och redig men inlåst pga sin afasi. Hon kunde inte förmedla via språket sina önskemål. När hon öppnade munnen för att tala kom endast "tetetetete" ut, och hon grät i frustration. Jag ägnade mycket tid åt henne, och vi lärde oss att kommunicera på en hjälplig nivå. Vi hade roligt efter det, hon och jag.

Jag minns de okuvliga männen från norrlandsskogarna, som fått ett ben amputerat pga sin diabetes. Hur de kämpade med sin gångträning, hur de bet ihop om sorgen över att ha förlorat sitt ben. Jag minns hur vi skrattade tillsammans, över dråpliga historier de berättade, över händelser i gångträningen osv.

Såna saker är för min del vårdandets kärna - mötet med en annan människa, där min själ berör deras, där min värld möter deras och något annat uppstår. Ett möte där båda ser och blir sedda. Caritas.

För övrigt har arbethelgen varit tuff. Tjugoåtta hembesök och tolv körda mil på två dar. Fram och tillbaks i området. Nog en av de tuffaste helger jag jobbat.