Nu är den förstfödda ivägskickad på sitt livs första långa resa utan mamma (och för övrigt första riktigt långa resa över huvud taget).

Hon åker till Italien idag, till Trieste för tre veckors feriepraktik, tillsammans med en kompis.

Tårarna trillade, runda och stora på de solbrända kinderna när hon klev på tåget. Det värsta var nog att lämna pojkvännen i flera veckor, tror jag. Fast de kommer att ses innan hon åker hem - hans föräldrar åkte till Venedig igår, med bil och husvagn för sju veckors camping i Venedig, och pojkvännen kommer att ansluta till dem den 9:e juli.

Så - de åkte tåg härifrån till Arlanda nu, flyget går 11.50, till München där de landar kl 14, ungefär, och från München tre-fyra timmar senare. De kommer att landa i Trieste vid 20-tiden ikväll, sedan ska de ta bussen från flygplatsen där in till Trieste där de blir hämtade av sin värdfamilj.

Vilken dag - jag kommer inte att ha en lugn stund innan hon ringer ikväll...

...och sommaren innan dess kunde jag inte slappna av på semestern. Hela semestern igenom gick jag med stress och press i kroppen, och hade det allmänt jobbigt.

Nu, i år, efter en termin som lärare, är det en heeeelt annan sak! Var sak har sin tid, jag kan slappna av totalt, upplever inget tvång att göra något eller åka nånstans. Det räcker bra med att finnas i stunden.

Det är helt underbart!

Jag har varit produktiv idag - jag har lagat tre par av mina byxor, sömmar som släppt. Eftersom jag har tjocka lår, så gnider låren mot varandra när jag går. Därför nöts byxorna sönder där. Därför har jag också lappat tre par byxor, från insidan med tråd i passande färg. Dessutom har jag sytt tre st små fickor med dragkedja till Storpyre som vi ska nästa fast på insidan av byxlinningen på tre av hennes byxor - att ha pass och sedlar i när hon åker till Italien. Dessutom har jag sytt något hon säkert inte vill ha - ett fodral till tåg- och flygbiljetter. I marimekko-blommig röd vaxduk :) Med svarta dekorsömmar. Det spelar ingen roll om hon vill ha det eller inte - det var bara roligt att göra.

Dessutom har jag tvättat en maskin svart tvätt.

 Förra sommaren hade jag aldrig orkat med att göra såna saker som att sätta mig för att sy. (Dessutom hade jag ingen symaskin då, men det har jag nu! Och jag är så glaaaad för min symaskin!)

Theodor Kallifatides, Mödrar och söner de sista dagarna. I synnerhet en passage i boken grep mej så oerhört hårt, jag blev alldeles tagen.

"Ofta när jag är ensam hemme, sätter jag mig i deras gamla rum. På dörren som först var min sons och därefter min dotters hänger ännu en dekal. "Bättre att fråga och verka okunnig än att förbli det." Jag minns inte vem som hängde upp den och när. I min dotters garderob fann jag de särskilda kläder hon bar när hon tränade karate och kom hem på kvällarna med blåmärken över hela kroppen och ville att jag skulle slå mot henne så att hon fick visa sina konster.

I min sons skåp fann jag hans första tennisracket. Han hade talang men fjorton år gammal kom han hem en kväll efter tränignen, tog av sina skor och visade mig sina fotsulor som hade blåsor överallt. "Det är slut med tennisen, pappa." sade han. Sedan dess har han inte rört en racket.

Jag tittar på mina fynd och ler, varpå jag blir arg på mig själv. "Det är dags att inse det" säger jag med hög röst som om jag talade med grannen. Det är heller inte uteslutet att det är det jag gjorde. Vi själva är bara våra närmaste grannar. Sanningen är att jag aldrig vant mig vid att barnen är vuxna och lever sina egna liv.

Min mamma har samma problem. Hon kommer inte ifrån sina minnen. Hon saknar mindre den vuxna människa jag har blivit och mer den lilla pojke jag har varit.

Det vore enkelt att säga att både hon och jag saknar vår respektive ungdom. Jag vet i varje fall att jag inte saknar mig själv som ung. Vad skulle jag sakna egentligen? Min köttiga näsa? Den febriga inbilskheten?

Om det är något jag saknar från ungdomens tid, så är det den extatiska lyckan att läsa. Vilken händelse när man första gången läste Dostojevskij eller Hamsun.

Det är alltså inte min ungdom jag saknar utan mina barn när de var barn. Är det så konstigt, egentligen?

Jag saknar dem också som vuxna, men det är en saknad utan smärta. Vuxna ska de vara så länge jag lever, men barn har de varit bara en gång."

För mig sätter det ord på min egen odefinierbara längtan och saknad efter tider som varit. Inte för att tiderna alltid varit goda, men jag kan ibland längta mig sjuk efter den totala närvaron av mina barn som små. Den allt uppslukande kärleken, förälskelsen i den ljuvliga lilla varelse jag burit inom mig. En kärlek som får änglarna att sjunga...

Visst älskar jag mina barn, på samma sätt idag, men de är inte längre bara mina barn - de är sina egna, och världens barn på ett annat sätt än när de var små. Den totala närheten finns inte längre, vi är inte längre ett som vi var då.

Dotras pojkvän som tog studenten igår är vederbörligen avfirad. Han fick ett par manschettknappar av oss...eftersom vi noterat att han fick låna morfars när de hade studentbalen.

Vi blev bjudna hem till dem igår - hans föräldrar alltså, där även hans yngre syskon, mormor-morfar, morbror, farmor, kusin med pojkvän firade honom. Det var jättetrevligt, med god mat och tårta med kaffe, och en otroligt varm och fin stämning. Det var jättemysigt! Och pojkvännen som är lite blyg tyckte det var lite jobbigt med uppståndelsen.

Inte undra på att han är en sån fin kille, med en sån familj!

Ujujuj, jag har så ont i ryggen. Värre än vanligt, det molar och gnor på i ryggen så jag vill mest bara kräkas. Tänkte just att jag varit ovanligt bra i ryggen på sistone. Hämtade ut en förpackning Alvedon forte i januari och det var bara en enda karta tagen ur förpackningen, vilket är bra för att vara jag, för jag brukar i långa perioder äta Alvedon varje morgon för att komma igång. Jag är ju ofta stel och har ont när jag vaknar, men inte ens det har jag haft. Jag gissar att mina ryggbesvär är ett uttryck för min psoriasisartrit som i mitt fall mycket långsamt pajjar mina leder.

De leder jag har som är påverkade idag är samtliga tåleder, tumlederna, vissa av fingrarna, käklederna, den ena acromioclavicularleden, samt alla småleder i ländryggen.

Det finns inga vägar att gå för att bli bättre, försämringen är obönhörlig. Men i mitt fall går den långsamt och påverkar inte min livskvalitet i nån nämnvärd grad - för min del handlar det om hur jag mentalt kan handskas med smärta. Och, eftersom jag nu haft smärtor i kroppen i omkring tjugo år, så börjar jag bli van...

Sådärja. Nu har jag klagat och gnällt lite. Nu ska jag tala om hur himla skönt det är med det varma vädret, eftersom allt då gör lite mindre ont, jag blir mjukare och smidigare och rör mig bättre.

Och dessutom är det otroligt grönt och vackert ute, och imorgon jobbar jag min sista dag innan semestern.

tömma mitt rum på min gamla arbetsplats. Jag kommer ju antagligen inte att jobba där från och med mitten av augusti, utan kommer istället att arbeta på distriksläkarjouren, kanske en helg i månaden eller så. Och 65% på skolan. Det känns ljuvligt att tänka sig att slippa därifrån...

En ung kille från en by i Norra Norrland flyttade till Stockholm och
gick till ett stort köpcentrum för att söka jobb. Chefen för
köpcentret
undrar: 'Har du någon säljerfarenhet?' Killen svarar: 'Nååå,
jooo...
No ha ja jobba som säljare hemma i skogarna.' Eftersom chefen
tyckte killen verkade trevlig och framåt bestämde han sig för att
anställa honom. 'Du kan börja imorgon bitti' sa han till killen. 'Jag kommer
ner efter vi har stängt imorgon kväll och ser hur du har haft det på
din första dag.'

Killen hade en tung dag, men till slut var den till ända.
Efter stängningsdags kom så chefen ner som han lovat dagen innan.
'Hur många affärer gjorde du idag?' frågade chefen. Killen svarade: 'En.'
Då blev chefen lite fundersam och sade 'Bara en!? Våra försäljare
brukar normalt göra mellan 20 och 30 affärer på en dag. Hur mycket
pengar rörde sig affären om?' Killen svarade: ' 3 911 138 kr.' Chefen blev
mycket överraskad och sade: '3  911 138 kr!!! Vad sålde du då till
honom?' 'Killen svarade: 'Först såld ja en liten metkrok. Sedan såld ja
en mellanstor metkrok. Därefter såld ja en stor metkrok. Sen blev de
ett metspö. När ja sen fråga vars någescht han sku fiisk svara han att
han sku ååk ner till kusten. Då sa jag att han sku behööv en båt, så
vi gick ner till båtavdelningen. Jag såld han den stora Baylinern med
dubbla motorer. Sen visa det sig att hans lilla Honda Civic inte fick dra
den stora båten, så ja to med han till bilavdelningen och såld honom
den där 4-hjulsdrivna Chevrolet Tahoen.'

Chefen, som nu var i chocktillstånd sade..
'Så du menar alltså att en kille kom in för att köpa
en metkrok och du lyckades sälja honom en båt och en bil???!!!' Då svarade
killen glatt:
'Nej, nej! Han kom in å sku kööp tamponger ti sin fru, och då
sa ja att han liik gärna kund ååk och fiisk, eftersom helgen ändå
va  förstörd.'

Vi hade personalfest igår kväll. Bussen avgick från stan kl 17, den här restaurangen var bokad, samt trubadur. Men, precis när bussarna gick, ringde trubaduren som redan var på plats på restaurangen och sa: "Nej, det är nåt fel - ni är inte bokade här. Ni är bokade på den här restaurangen i stället."

Så, det blev till att raskt tänka om hela planeringen av festligheterna. Trubaduren fick slänga sig i bilen och köra de 5-6 mil i rasande fart, bussarna fick vända efter att ha plockat upp ströfolk efter vägen.

Men, det blev väl så lyckat - restaurangen vi hamnade på hade jag aldrig besökt, så det var riktigt trevligt. Maten var supergod...

Di andra åt Pikant Axmarröra på grillad vitlökskrutong med örtolja och citrondressing. Jag - som äter laktosfritt - fick i stället Carpaccio av gravat reninnanlår på bädd av ruccolasallad  smaksatt med örtvinaigrette. Därtill fikon- och schalottenlöksmarmelad samt parmesan. Och det var ljuvligt!

Sedan var det lax - en gigantisk bit, lätt ugns-tillagad (tror jag, rätten finns inte med på menyn). Där di andra till fisken fick nåt slags hummersås fick jag vitlöksstekt svamp och ett berg av färska räkor, samt nåt slags hemmagjord majonnäs (som tyvärr var rätt smaklös) men fisken var gudomlig, räkorna to die for och svampen bara perfekt.

Och när de andra fick Vaniljglass med hembakat flarn, varm hjortronsylt och vispad grädde till dessert fick jag en sorbet som jag tror jag identifierat som basilika-limesorbet med kanderade apelsinskalsstrimlor.

Jag tror faktiskt jag drog vinstlott hela vägen igenom (vilket inte hör till vanligheterna när man äter anpassad kost)...

Och solen lyste på havet, tornflygarna (fick jag lära mig igår att de var) svirrade som galna, och strömmingen hoppade som tokiga i havsviken strax därutanför som silverglimtar i ett...

Det var rätt mysigt!