i stället för att prata med Storpyre.

"Jag lever, i typ 35 grader. Har blivit brun idag på stranden, vi har även badat idag. Och jag har nyss ätit tiramisu för första gången. Godnatt."

Vilket äventyr - jag hoppas att hon kommer att komma hem, helt Italien-kär, och vilja åka tillbaks igen!

...och solen skiner även om det är kallt ute. Sitter här och tittar på skatorna som myrbadar inunder min pion som blommar för fullt.

Pratade med Storpyre igår kväll. I förrgår hade hon och kompisen promenerat till Slovenien för att köpa solkräm  :D 

Muggia - där de är - ligger bara nån kilometer från Sloveneska gränsen, och tydligen blir det närmare att gå dit och handla än in till Muggias centrum.

Igår hade de tagit bussen in till Trieste för att besöka ett shoppingcenter, men de hade promenerat i fyra-fem timmar utan att hitta det. Så de hade till slut lyckats hitta ett McDonalds där de ätit lite, och sen åkt tillbaks till Muggia. När jag pratade med henne igår var hon alldeles skrattig, hon bara bubblade och fnittrade. De satt i restaurangköket och försökte lära personalen några svenska ord - gomorron, gonatt, kille och tjej. En kille i personalen - som var jättetrevlig - hade lovat dem att åka med dem in till Trieste så de kunde hitta det där köpcentret nån dag.

Hon sa också: "Nu har vi ju gjort allting, åsså ska vi vara kvar här i arton dagar till!" Herreminje, säger jag. Bara man kommer in i lunken så blir det nog bra med arton dagar till :)

De var tryggt anlända till vingården där hon och kompisen ska jobba i tre veckor. De ska jobba på restaurangen där, förbereda maten, och diska. Fem timmar varje kväll, utom söndagar. Så, dagarna får de för sig själva, för utflykter, sol och bad. De fick ett rum på bottenvåningen, med dubbelsäng att dela på. Gissar att de kommer att ha det vidunderligt kul!

Hon var alldeles hänförd över både utsikten och själva restaurangens utseende. Ska bli spännande att höra om de får delta något i "familjelivet" (vilket kanske inte är annat än restauranglivet eftersom restaurangen är öppen 10-22) eller om de får sköta sig själva helt och hållet...

Mat och boende ska då i alla fall ingå, vad jag förstår.

befunnit sig på resa sen åtta i morse. Vid det här laget borde hon vara ungefär 45 minuters flygresa från Trieste.

Fick sms mitt på dan - då hade det gått bra att flyga till München, förutom att hon hade väldigt ont i ena örat och lock för det andra. De höll på att traska runt Münchens flygplats i jakt på en plats att få något att äta.

Gullungen!

Väntar nu bara på att få höra från henne när hon är framme i Muggia.

Nu är den förstfödda ivägskickad på sitt livs första långa resa utan mamma (och för övrigt första riktigt långa resa över huvud taget).

Hon åker till Italien idag, till Trieste för tre veckors feriepraktik, tillsammans med en kompis.

Tårarna trillade, runda och stora på de solbrända kinderna när hon klev på tåget. Det värsta var nog att lämna pojkvännen i flera veckor, tror jag. Fast de kommer att ses innan hon åker hem - hans föräldrar åkte till Venedig igår, med bil och husvagn för sju veckors camping i Venedig, och pojkvännen kommer att ansluta till dem den 9:e juli.

Så - de åkte tåg härifrån till Arlanda nu, flyget går 11.50, till München där de landar kl 14, ungefär, och från München tre-fyra timmar senare. De kommer att landa i Trieste vid 20-tiden ikväll, sedan ska de ta bussen från flygplatsen där in till Trieste där de blir hämtade av sin värdfamilj.

Vilken dag - jag kommer inte att ha en lugn stund innan hon ringer ikväll...

...och sommaren innan dess kunde jag inte slappna av på semestern. Hela semestern igenom gick jag med stress och press i kroppen, och hade det allmänt jobbigt.

Nu, i år, efter en termin som lärare, är det en heeeelt annan sak! Var sak har sin tid, jag kan slappna av totalt, upplever inget tvång att göra något eller åka nånstans. Det räcker bra med att finnas i stunden.

Det är helt underbart!

Jag har varit produktiv idag - jag har lagat tre par av mina byxor, sömmar som släppt. Eftersom jag har tjocka lår, så gnider låren mot varandra när jag går. Därför nöts byxorna sönder där. Därför har jag också lappat tre par byxor, från insidan med tråd i passande färg. Dessutom har jag sytt tre st små fickor med dragkedja till Storpyre som vi ska nästa fast på insidan av byxlinningen på tre av hennes byxor - att ha pass och sedlar i när hon åker till Italien. Dessutom har jag sytt något hon säkert inte vill ha - ett fodral till tåg- och flygbiljetter. I marimekko-blommig röd vaxduk :) Med svarta dekorsömmar. Det spelar ingen roll om hon vill ha det eller inte - det var bara roligt att göra.

Dessutom har jag tvättat en maskin svart tvätt.

 Förra sommaren hade jag aldrig orkat med att göra såna saker som att sätta mig för att sy. (Dessutom hade jag ingen symaskin då, men det har jag nu! Och jag är så glaaaad för min symaskin!)

Dotras pojkvän som tog studenten igår är vederbörligen avfirad. Han fick ett par manschettknappar av oss...eftersom vi noterat att han fick låna morfars när de hade studentbalen.

Vi blev bjudna hem till dem igår - hans föräldrar alltså, där även hans yngre syskon, mormor-morfar, morbror, farmor, kusin med pojkvän firade honom. Det var jättetrevligt, med god mat och tårta med kaffe, och en otroligt varm och fin stämning. Det var jättemysigt! Och pojkvännen som är lite blyg tyckte det var lite jobbigt med uppståndelsen.

Inte undra på att han är en sån fin kille, med en sån familj!

Ujujuj, jag har så ont i ryggen. Värre än vanligt, det molar och gnor på i ryggen så jag vill mest bara kräkas. Tänkte just att jag varit ovanligt bra i ryggen på sistone. Hämtade ut en förpackning Alvedon forte i januari och det var bara en enda karta tagen ur förpackningen, vilket är bra för att vara jag, för jag brukar i långa perioder äta Alvedon varje morgon för att komma igång. Jag är ju ofta stel och har ont när jag vaknar, men inte ens det har jag haft. Jag gissar att mina ryggbesvär är ett uttryck för min psoriasisartrit som i mitt fall mycket långsamt pajjar mina leder.

De leder jag har som är påverkade idag är samtliga tåleder, tumlederna, vissa av fingrarna, käklederna, den ena acromioclavicularleden, samt alla småleder i ländryggen.

Det finns inga vägar att gå för att bli bättre, försämringen är obönhörlig. Men i mitt fall går den långsamt och påverkar inte min livskvalitet i nån nämnvärd grad - för min del handlar det om hur jag mentalt kan handskas med smärta. Och, eftersom jag nu haft smärtor i kroppen i omkring tjugo år, så börjar jag bli van...

Sådärja. Nu har jag klagat och gnällt lite. Nu ska jag tala om hur himla skönt det är med det varma vädret, eftersom allt då gör lite mindre ont, jag blir mjukare och smidigare och rör mig bättre.

Och dessutom är det otroligt grönt och vackert ute, och imorgon jobbar jag min sista dag innan semestern.