denna lilla skönhet har jag drabbats av ett extremt valpsug. Och jag vet inte riktigt om valp skulle funka just nu...

Så, ge mej alla argument du kan för att man INTE ska skaffa valp...

Det är förstås så att pollensäsongen dragit igång på allvar (och jag ska föreställa sjuksköterska...)

smålustigt stress-symtom just nu. Jag tappar ord. Skulle vid samtal med en dagisfröken idag tala om vad jag tänker bidra med till vårkalaset på dagis (som hålls för alla barn som fyller år under årets första halva). Talade om att jag nog skulle göra chokladbollar, och då påpekade hon att det skulle vara nöt- och mandelfritt. "Ja, det är ok" sa jag, "då kan jag göra antingen med pärlsocker eller så med...eh...vad heter det...såna där små flarn som är gjorda av socker och liksom avlånga och färgade i olika färger....?"

Maken tittade flinande på mej, och dagisfröken frågade försiktigt: "...strössel?"

Småjobbigt. Men roligt!

en maträtt som jag inte ätit på kanske tolv år, eller mer. En rätt som doftar exet, som får kroppen att minnas hoppet och sorgen, som fyllde mina ögon med tårar.  En maträtt jag älskar, och Storpyre med. Maken - som av oss alltid fått höra hur vansinnigt gott det är - var nog lite besviken...

(Hur många år sörjer man ett förlorat hopp? Det är märkligt hur kroppen minns sånt man själv förträngt. För visst hade vi goda tider, exet och jag, för visst hade jag helst velat upprätthålla livet med honom hellre än skiljas, då, när det hände. Att jag sen har det tusen gånger bättre med Älskade idag är en annan sak - det är mitt rätta liv, det är det jag väntade på även då. Men ändå kvarstår sorgen över ett förlorat hopp, en förlorad ungdom, kanske...).

Hur söööööt kan man bli!

och ikväll ska vi ut och äta för att fira henne.

På en träkolsgrill-restaurang. Vi var där för några veckor sedan, det var gott då. Vi får väl se om det är lika gott idag...

Drömde så otäckt:

Jag drömde att jag var ute och körde en stor tung minibuss på kvällen. Det var mörkt. Jag svängde av, från Skolhusallén till Köpmangatan i Sundsvall. Där stod en annan bil mitt i gatan som jag fick tvärgira för att inte råka köra på, och plötsligt kände jag en tung smäll bak i bilen. Jag körde vidare, och tittade sen i backspegeln och såg en människa ligga på gatan, skadad.

Jag körde bara vidare, och var sen orolig att nån skulle komma på att det var jag som kört på personen...

Läskigt värre!

och mina elever varit på brandstationen idag hos räddningstjänsten och fått oss inskärpta hur farligt det är med röken när det brinner.

Så, det blir nog en egen brandvarnare till Lillpyre i födelsedagspresent. Och en till varje rum. Plus en till vinden. Badrummen kan vi kanske hoppa över. Eller inte...

Och en brandsläckare till övervåningen förstås.

Såna gånger tänker jag på när jag jobbade på ett äldreboende som började brinna, på tredje våningen. Fyra av våra gamla förlorade vi, under dagarna som följde. De klarade inte av de lungskador de fick av rökgaserna.

Åsså tänker jag på mammas beundrare som flyttade från sin by till området där vi bodde, och första natten somnade ifrån en cigarett. När han vaknade till var lägenheten rökfylld. När brandkåren kom hittade man honom död på golvet i hallen - han hade inte tagit sig ut. Däremot såg man repor i tapeter och på dörren, som tecken på att han kämpat för att komma ut men inte lyckats.