Blev uppe så sent igår, började titta på Jim Jarmusch film Night on eart och fastnade fullständigt. Brukar gilla hans filmer, den här hade jag inte sett, och visst gillade jag den här också.

Hans Dead man, med Johnny Depp är en av mina absoluta favoriter.

En stor del av det jag gillar är att det finns utrymme för tankar i hans filmer - det blir långa, tysta episoder, som andningshål, eller plötsliga tidsglapp. Sen handlar de ju ofta om utanförskap, om människor på livets skuggsida - en sida som känns väldigt hemtam, enkel och rättfram, lika bekväm som ett par riktigt mjuka sköna gamla sweatshirt-brallor, eller de slitna, skitiga gympadojjorna som börjar gå sönder i ena kanten men som sitter som en smäck på foten...

apropå förra inlägget...

Se inlägget från förra året, den här dagen!

Det räcker med att man rör sig aldrig så lite, så rinner svetten. Och, det är underbart!

I morse när jag steg upp (nåja, i förmiddags, då för klockan var halv tio) så var det 27.3 grader i skuggan. Jag njuter av varenda sekund!

Make och Lillpyre är bortresta sen i tisdags, Storpyre är hemma med mej, men hon är för det mesta ute med kompisar, så jag ser henne inte så mycket. Det känns faktiskt rätt skönt att få lite tid för sig själv - det var allt för länge sen. Och nu har jag suttit och tittat på filmen Shirley Valentine, för hundrafemtioelfte gången, och som alltid så poppar den där evinnerliga längtan efter ett annat liv upp - kanske ett liv i ett annat tempo. Fast å andra sidan håller jag ju på att jobba fram ett sånt liv nu - som lärare är kanske tempot högt ibland, men jobbar man så lite som jag gör (65% till hösten på skolan, och 8.3% på primärvårdsjouren) så blir inte tempot så himla högt. Inte lönen heller, förvisso. Men man kan ju inte få allt! Det jag får räcker i alla fall till nödtorften, och ett visst sparande också...

I morgon kommer Make och Lillpyre hem igen, och allt återgår till det normala igen, tillbaks till att vara Mamma och Medregent i familjen. Det har varit några sköna dagar...

shoppat ett par tack-för-hjälpen-presenter till föräldrarna i familjen hon bodde hos, som tack för all hjälp, och stöd de fått under de veckor hon var hos dem.

Vad vi har köpt? De är ju restaurangägare i tillägg till vingården, så vi köpte dem varsitt förkläde :)

Och eftersom Marabous lyxchoklad gjorde stor succe slänger vi med ett par såna kakor i paketet. Hoppas de kommer att gilla grejerna...

över nästa sommars semester. Tror minsann att en del av den ska avfiras i Italien. I Friulia eller Veneto-regionerna. Sembo har en del att erbjuda minsann. Billigt! Återstår att se om man ska ta bilen, eller om man ska flyga och hyra bil där.

Semestern närmar sig sitt slut. Vi är återkomna i hemmet efter tolv dagar på resande fot. Vi har hunnit med att köpa bil, besöka sommarstugan i Ångermanland, besöka föräldrar i Drakstaden. Vi har också hunnit med en urinvägsinfektion (jag) och en feber- och magsjuka (Lillpyre). Samt att träffa norröna vänner på genomresa norrut. Samt att jag har hunnit med att bli moster för andra gången - torsdag förra veckan föddes världens sötaste lilla tös, fyra kilo tung, 50 cm lång - en liten knubbis med andra ord, underskön och vacker som få andra bebisar. Hennes mor tyckte visst att Storebror var vackrare som liten, men det håller jag inte med om - denna unga dam är det sötaste som skådats sedan mitt Storpyre föddes :)

Moster är käääär! Blir tårögd när jag tänker på henne...

Vad har vi mer hunnit med...?

 Äta goda bullar från Bakgården i Drakstaden, besöka gamla bekanta (cheeeefer båda två), sova gott på stenhård underslaf till bäddsoffa, läsa både Gunnar av Bob Hansson, Hjälp jag heter Zbigniew av Zbigniew Kuklarz, Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen, läsa halva Caipirinha med döden. Titta på Morden i Midsomer förstås. Promenera en stund varje kväll för att fraternisera med grannens kossor, bli vän med en katt. Snickra panel i en liten övernattningsstuga vid havet. Fotografera en massa.

Jag har hunnit vara medicinsk support åt Storpyre som fortfarande är i Italien, och kommer hem på måndag. Ni vet att hon fick UVI, och TUNG behandling för den. Så gick det en vecka. I början av denna vecka fick kompisen ansiktsförlamning (som hon hade för sex år sen oxå). Hon var till doktorn och fick en massa mediciner, TUNGA mediciner. Så, första kvällen när hon tagit medicinerna började hon kräkas. Mycket. Och det har hon gjort hela veckan. Och jag har tjatat mej till ytterligare ett läkarbesök för henne, läkaren har sagt "matförgiftning". Jag tror "läkemedelsbiverkan". Eller nåt allvarligare. Hon är inte alls pigg.

Och i morgon ska Storpyre åka till Venedig, ensam. Kompisen mår så pass dåligt att hon stannar i värdfamiljen. Storpyre - som inte är helt van att klara sig på egen hand och inte pratar särskilt bra italienska - ska ta sig från Muggia till Trieste med buss. Från Trieste till Venedig-stationen som heter Mestre med tåg. Och därifrån med buss till pojkvännen och hans familj (som reste ner efter midsommar och ska vara där hela sju veckor). Gissa vem som är mest nervös - Storpyre eller jag?

Och när flickorna kommer hem från Italien på måndag kväll så är kompisen ensam hemma, för då är hennes föräldrar i Spanien. Och inte kan jag lämna henne ensam hemma om hon mår så dåligt. Då måste vi nog tvinga henne vara här hos oss, tror jag...

En oförglömlig semester! Och på måndag börjar jag jobba, sista fyra veckorna på hälsocentralen, förhoppningsvis någonsin. Har redan börjat planera mitt avsked...

Vi hade tänkt oss åka norröver idag. Istället är vi hemma - jag sitter här med magont, diarré och ont i kroppen. Matförgiftning kanske? Åt jordgubbar och italiensk salami igår...diarré igår kväll, diarré idag. Urk!

när vi stod på ICA och handlade. Hon hade jätteont i magen, sveda när hon kissar, och blod i urinen. Hon hade småont i magen till och från redan en vecka innan hon åkte, men ville inte åka till doktorn. Symtomen försvann också när hon "skötte magen", så vi tänkte att hon var lite förstoppad och hade resfeber. Men nu hade det alltså brutit ut ordentligt.

Så - eftersom jag är mer än tvåhundra mil från henne nu kunde jag inte göra mycket för att hjälpa henne, mer än att tala om vad hon skulle göra, hjälpa henne med italienska ord (jag pratar italienska till husbehov) hon kunde behöva. Nu ringde hon - hon och kompisen hade pratat med familjen, som kontaktat sin läkare. Han trodde det var cystit (vilket det med största sannolikhet är), och hon hade fått några tabletter: Tavanic, som verkar vara ett riktigt dunder och kanske inte helt anpassat för en vanlig cystit. Men vad vet jag om hur man hanterar infektioner i Italien...

Orolig blir man i alla fall.