Han var en underfundig man, den gode Slas, med öga för tidens gång, och den "lilla" (STORA) människans obönhörliga villkor.

Att se Allan Edwall traska omkring i hatten, gummistövlarna och koftan med den tomma byxbaken dinglande är som att se min morfar. Jag var tolv år när han dog, åttioett år gammal. Jag önskar att jag fått lära känna honom som vuxen, men så blev det inte. Han gick, som skomakarn i filmen till verkstan en stund när tillvaron blev tung. Där satt han med sitt ris och band sina kvastar, sin rotting och flätade sina vackra möbler, en stund medan han lyssnade på radion. Ibland känns han väldigt nära, trots att det gått mer än trettio år sen han gick bort.

å letar efter hotell-erbjudanden. Maken å jag fundrar på att åka till Hufvudstaden ett par nätter på sportlovet. Gullungarna kan åka till mormor å ha lite lov där, så får vi lov att vila lite å ägna oss åt varann...en alltför sällsynt händelse!

Vore så sköööönt! Sova tills man vaknar utan knän i ryggen, få föra ett samtal utan att bli avbruten, få tänka en tanke från början till slut...få shoppa i godan ro utan att nån kräver fika eller besök på leksaksaffärer...