Första dagen på nya jobbet, som lärare...

Förvirrat, omtumlande. Men det kändes trevligt att komma till en arbetsplats där mitt namn redan står på en arbetsrumsdörr, där jag redan har ett namnat postfack :)

Jag kommer att få dela rummet med en annan lärare, även hon tillfälligt anställd. Men det kändes bra, hon verkar trevlig så jag tvivlar inte ett ögonblick på att vi kommer att kunna kampera ihop på ett bra sätt. Vi har ju också gemensam yrkesmässig bakgrund, hon blev färdig lärare ett halvår före mej...så vi är färska båda två.

Arbetsgruppen verkar dock trevlig, om än rätt så heterogen, vad gäller åldrar, bakgrund etc. Jag fick goda vibbar - när jag gick från jobbet och när jag åkte hem med bussen kändes det som om det liksom klickade på plats - pusslet...

Och det tar jag som ett gott tecken!

skriver om trötthet. Intressanta tankar, tycker jag, om ett problem som blir allt större, allt tydligare. Som genomsyrar samhället, snart.

Jag tror dock att man får söka på ett samhällsmässigt plan för att hitta en förklaring till tröttheten, till utmattningen, till utbrändheten (som är ett uselt uttryck för den säger inte vad det handlar om egentligen, även om ordet i sig ganska väl beskriver känslan). Det ställs andra krav på människor idag än för trettio år sedan (tänker på mina svärisar som 70 och 78 år gamla sliter med att lära sig internet), mediabruset är så oerhört högt och omöjligt att värja sig mot. Medvetenheten och skuldkänslorna växer i takt med varandra...Jag kunde spekulera hur länge som helst i detta, men nu ska jag gå och fika :)