Han var en underfundig man, den gode Slas, med öga för tidens gång, och den "lilla" (STORA) människans obönhörliga villkor.

Att se Allan Edwall traska omkring i hatten, gummistövlarna och koftan med den tomma byxbaken dinglande är som att se min morfar. Jag var tolv år när han dog, åttioett år gammal. Jag önskar att jag fått lära känna honom som vuxen, men så blev det inte. Han gick, som skomakarn i filmen till verkstan en stund när tillvaron blev tung. Där satt han med sitt ris och band sina kvastar, sin rotting och flätade sina vackra möbler, en stund medan han lyssnade på radion. Ibland känns han väldigt nära, trots att det gått mer än trettio år sen han gick bort.

 

elaina

27 januari 2008 17:34

ljuvligt sentimental film, som man ömsom ler i mjugg, ömsom suckar gråtmild åt...
=´0)

http://elaina.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

...till ett annat bloggställe. Vill ni följa med dit, så är adressen: http://avatarias.blogspot.com/ ...

...Åkte upp till Drakstaden och firade mosters gryns ettårsdag. En skön dag, om än det blev 5-6 timmar i bil. Söta barn! ...

...när det är så här varmt. Igår gjorde vi inget, förrän på kvällen, då Lillpyre bjöds med på premiären av Ice Age 3 av Storpyre, och maken och jag passade på att handla en golvstående fläkt. Men mitt i natten, då jag legat vaken en stund av överhett...

...är det som jag skrev nedan (826), att jag KAN SJÄLV! Jag vilar i att veta att jag fixar det jag behöver på egen hand, jag måste inte ta hjälp av andra för att klara mej. (För det mesta - jag kommer att bli hjälpbehövande jag med en dag, men jag tr...

Coz, när jag sitter och stickar så är det vila. När jag ligger i sängen och läser så är det vila. När jag sitter och rensar svärmors rabatter är det vila - då kan jag vara ifred, sitta stilla i gräset och vända ansiktet mot solen, lyssna på fåglarna ...