visar väl hur arbetsgivarna ser på sjuksköterskorna i sin organisation.

Vi ska bara veta vår plats. Arbetsgivarna anser att de kan behandla oss hur de vill, vi har inget att säga till om. Mycket hänger det givetvis i att vårt fack varit så svagt genom åren, och hela tiden arbetat för att lyfta sjuksköterskornas status genom att pusha på omvårdnadsforskning. Men allvarligt talat - omvårdnadsforskning är inte en facklig angelägenhet - det är i arbetsgivarnas intresse. I och med detta har Vårdförbundet spelat arbetsgivarna i händerna hela vägen.

Det är en annan sak med Kommunal, som organiserar undersköterskorna - när Kommunal ryter ligger arbetsgivarna plats...

Det finns ytterligare en försvårande faktor i det hela - när det gäller den fackliga kampen, och det är att kårens egna fokus ligger på patienterna. När det gäller patienters hälsa - de som vår roll handlar om - så kan man gå en hel dag utan att kissa. Man kan gå en hel dag utan att äta. Man kan gå en hel dag utan att få ut sin lagstadgade lunchrast - och man tycker inte det är fel, för patienterna ska ju gå först. I alla lägen. Arbetsgivarna rider högt på sjuksköterskornas pliktkänsla, på vår starka etiska känsla för de vi är satta att vårda - så långt att vi accepterar att bli behandlade hur som helst, bara patienterna har det bra. Vi accepterar neddragningar, indragna vårdplatser, överbeläggningar - eftersom arbetsgivaren när vi protesterar kontrar med "det ingår i uppdraget" - så tolererar vi allt. Vi accepterar att springa fortare, att inte hinna äta/kissa/sitta ner en stund/andas, vi accepterar att vår avdelning beläggs med vite för att vi har så många överbeläggningar att vi inte har tillräckligt med utrymme mellan sängarna för att kunna arbeta på ett ergonomiskt säkert sätt. Vi accepterar att vi skadar oss i arbetet, vi accepterar hot om våld, uteblivna löneökningar för nya uppdrag (eftersom de ingår i uppdraget)...Vi accepterar allt. Och fan vet om vi inte förtjänar de låga jävla lönerna (och vad är det för skitsnack om 23800 i snitt - jag med mina 13 år som sköterska, sju som distriktssköterska och en fil kand i vårdpedagogik tjänar 22400) när vi är så jävla dåliga på att kämpa för oss själva...

Nu är jag tjänstledig från min ordinarie arbetsplats tom 6/6. Jobbar helg 7-8 juni och sen har jag semester.

Behöver inte gå tillbaks dit förrän 14/7.

Innan jag gick därifrån för att åka till skolan gick in till chefen och gjorde vågen :)

http://www.expressen.se/nyheter/1.1129522/en-obegriplig-och-oansvarig-strejk#comments

Snacka om 11% lönelyft sedan 2005?

Jag har fått 4% sen 2003...

Sex års högskola med fil kand i vårdpedagogik och distriktssköterska och 22400?

när man möter en människa som i smärtor kvidande säger: "Jag vill dö...hur lång tid tar det?" och jag inget svar har att ge, mer än att det inte kommer att ta veckor. När människan ber om hjälp att dö så får jag inget göra...och skulle väl heller inte kunna göra det. Men bara det faktum att jag är så otillräcklig att jag inget annat kan göra än ge morfinspruta, och pyssla om lite och hålla handen en stund är svårt i det här jobbet. Man önskar att man kunde göra mer.

Morgonarbetet var inte helt lyckat - har lyckats trampa i kattspyor i bara strumplästen och skära sönder pekfingret på en morfinampull, så jag fick tejpa ihop mej själv eftersom det blödde fortfarande efter en halvtimme...

Men i övrigt är dagen okej (om man bortser från det snöblandade blasket, då...den trettonde april)....

...och inte orkat tänka så mycket kring sånt som jag annars funderar över. Jag jobbar ju halvtid som lärare nu (plus 25% som distriktssköterska), och just nu kretsar all min överskottsenergi kring lärarjobbet. Det är funderingar på hur man skapar examinationer, hur man bedömer svar, hur man hanterar frekvent frånvaro, hur många chanser man ska ge till omskrivning, hur man bäst planerar lektioner utan att det blir trist, hur man lägger upp kurser över en termin osv...

Det är som sagt många saker att fundera på. Därför har det också blivit så att jag förvisso läser andra bloggar, men inte orkar kommentera i nån större utsträckning. Så skulle det händelsevis vara nån som saknar mina kommentarer, eller nån som tror att jag gått och blitt högfärdig så känn er förvissade om att jag läser, men att det är allt energin räcker till just nu...

när eleverna förklarar en som deras bästa lärare - den roligaste, mest spontana läraren :)

De sa att mina lektioner går så fort :)

GLAD är jag för det!

(Även om di bara smörar...)

fast vi inte känner varandra. Och jag tror jag vet det mesta om honom. Fast vi inte känner varandra. Vi är varandras likar och motpoler - vi har båda sett allt och hört allt - ur samma perspektiv, och ur motsatta.

Eller hur, Coz-en!

Och visst f-n är jag den duktiga flickan. Jag definierar som så många andra mig själv genom vad jag gör. Inte vem jag är. Men jag jobbar på det...

Men vårdandets kärna - det som faktiskt fick mig att ändå satsa på vården fast jag aldrig tidigare velat - är den totala kärlek - caritas - jag upplever till 'människan', sådan hon nu är, hurdan hon än är.

Det jag upplever som vårdandets kärna är den närhet jag upplever till exempel när jag sitter hos en döende gammal kvinna jag vårdat, när jag sitter vid hennes sängkant och stryker hennes hand. Eller att jag kan få en gammal man att skratta åt eländet när jag lägger om den kateter han har direkt in i sin njure därför att hans urinblåsa är strålningsskadad efter cancerbehandling. Eller det skratt och bus jag kan dela med ett barn som är hos mig för att jag ska titta på dess prickar och se om det är svinkoppor eller något annat. Eller glädjen jag kan se hos en sjuk person när jag bryr mig om annat än deras sjukdom, och vi kan prata om deras barn eller barnbarn, eller för all del klappa katten som är deras kelgris.

Det är tillfredsställelsen av att veta att jag hjälpt en annan människa, kanske så att de fått rätt hjälp för sin sjukdom, eller för att de fått bli sedda som människor, eller för att jag helt enkelt lyssnat och vågat ställa de frågor andra inte vågat ställa.

Jag har ögonblick jag upplevt i arbetet under mina vårdande år - tjugo i maj - som jag ännu minns och som jag återvänder till i minnet då och då. Där finns en inte alltför gammal kvinna som låg döende i cancer. Hennes man satt vid hennes sida ständigt. Hon låg där, skallig av cellgifterna, mager för att cancern tog all näring från henne, men så avklarnad, med ett inre ljus som strålade inifrån henne. Kärleken och ömheten mellan makarna gick inte att ta fel på. De samtalade timvis, och vissa stunder grät de, andra hade de oerhört roligt.

Jag minns kvinnan som var fullt klar och redig men inlåst pga sin afasi. Hon kunde inte förmedla via språket sina önskemål. När hon öppnade munnen för att tala kom endast "tetetetete" ut, och hon grät i frustration. Jag ägnade mycket tid åt henne, och vi lärde oss att kommunicera på en hjälplig nivå. Vi hade roligt efter det, hon och jag.

Jag minns de okuvliga männen från norrlandsskogarna, som fått ett ben amputerat pga sin diabetes. Hur de kämpade med sin gångträning, hur de bet ihop om sorgen över att ha förlorat sitt ben. Jag minns hur vi skrattade tillsammans, över dråpliga historier de berättade, över händelser i gångträningen osv.

Såna saker är för min del vårdandets kärna - mötet med en annan människa, där min själ berör deras, där min värld möter deras och något annat uppstår. Ett möte där båda ser och blir sedda. Caritas.

För övrigt har arbethelgen varit tuff. Tjugoåtta hembesök och tolv körda mil på två dar. Fram och tillbaks i området. Nog en av de tuffaste helger jag jobbat.