Jag är bloggtrött, har inte mycket att säga. Tänker desto mer.

Ska jobba heltid nästa termin, och min ordinarie arbetsgivare kräver att jag säger upp mig, eftersom man har rätt att få tjänstledigt för att pröva annat arbete under sex månader, jag har fått ett år och har inte för avsikt att komma tillbaka. Nånsin. Så, nästa vecka ska jag ge mej iväg in och skriva under uppsägningspappren, och bjuda mina arbetskamratar på fika. Sen är det ajöss och goodbye!

Så...skulle jag sen inte få förlängt på skolan, efter vårterminen så blir jag arbetslös...men det håller nog inte i sig så länge, i så fall. Jag menar - en erfaren sjuksköterska, med distriktssköterskeutbildning och lärarutbildning...det borde inte vara särskilt svårt att få jobb!

Från det ena till det andra så är jag så ohyggligt trött på mat. Jag är trött på att äta. Vill inte ha mat. Vill inte äta. Tycker det mesta är ofrestande, även om jag vet att det är gott. Vill inte laga mat heller. Jag är faktiskt inte ens sugen på att fika, ens gofika. Vill inte ha. Det känns tråkigt. Inte vill jag titta på film heller. Och inte följa serier - jag har följt ER sen starten, men nu har jag inte sett ett enda avsnitt. Har gillat Ugly Betty, men nu är jag trött på den. Jag är nästan trött på Greys Anatomy också, som är en stark favorit. Det enda som lockar mej på tv:n är vetenskapsprogram och kunskapskanalen.

Jag längtar efter att sitta i en stuga i skogen och kontemplera, dricka lite thé med honung och äta skorpor med ost och körsbärsmarmelad, läsa en bok och lyssna lite på min batteridrivna radio till skenet av en öppen eld. Krypa ner i sängen mellan vita linnelakan, och ha det mörkt, och lyssna på nattens ljud. Lugn och ro.

Älskar snön som kommer, det blir tyst, vitt, vackert.

PRELIMINÄRT besked av chiefen idag. Ska jobba heltid nästa termin, och ha tre olika psykologikurser, vård och omsorg i två kurser, en kurs i arbetsmiljö och säkerhet, samt medicinsk grund.

Om det inte blir så att jag måste ta psykiatrikursen, för då försvinner nån av di ovanstående...däri det preliminära.

Nu ska jag gå och sova, för i morrn ska jag ha ergomiövningar och min handledningselev i psykologi...då måste man vara pigg i huvet!

Får jag bara säga att jag bara älskar att jobba som lärare!

Att ständigt få arbeta med kunskap, med människor som upptäcker nya saker om världen och sig själv! Som får aha-upplevelser, som tänker, resonerar, klurar och funderar...drar slutledningar och växer!

Varje dag går jag hem påfylld, med ny energi, nya tankar, nya sätt att se på världen...

Det är HELT fantastiskt! En Gåva!

(Fast jag gissar att eleverna inte förstår att de lär mig så oerhört mycket om vad det är att vara människa, om världen och om mig själv...)

Chefen var just in och frågade om jag kan tänka mig att vikariera på heltid nästa termin...man håller på att rekrytera en psykiatrikompetent vårdlärare, men lyckas inte hitta nån, trots två omgångar annonser osv.

Så...det verkar som om jag får heltidsvik nästa termin. Får definitivt besked senast nästa vecka...

Jag är trött!

Mina tio-timmar-i-veckan-elever börjar ta sin tribut - nu har jag haft dem i fyra veckor...fyra veckor kvar!

Tänk om alla landsting kunde ta detta till sig! Tänk så lätt och smidigt allt skulle gå! Tänk så roligt det skulle vara att arbeta! Tänk så mycket bättre vård vi kunde få!

Men, så länge hierarkierna ser ut som de gör - där doktorn inte accepterar att sjuksköterskan kan komma med alternativa tankar, eller att undersköterskan säger Hej till doktorn på morgonen och förväntar sig ett svar, så kan det bli svårt.

En del läkare låtsas som att undersköterskorna inte existerar...och nedlåter sig möjligen till att säga Hej till sjuksköterskan när man ska gå ronden.

Det är bedrövligt på vissa ställen!

Och rangordningen mellan läkarna ska vi bara inte tala om! Familjeläkaren betraktas som en klåpare, medicindoktorn som lätt insnöad, kirurgen däremot är en glänsande begåvning...hjärt-/hjärnkiruren en lysande superstar som glassar fram med sina wannabees efter sig som en svans...Åkej, jag överdriver en hel del. Men faktum är att hierarkin inom läkarkåren är mycket distinkt. Alla håller hårt på sina specialiteter, och sina arbetsrutiner. Inte bra i längden!

Samarbete - mellan specialiteter, och mellan yrkesgrupper - löser allt, och är det enda som rädda sjukvården idag!

Vi har haft fri-luffs-dag i Bockstans enda stora fri-luffs-område. Massor av motionsspår, fårhagar, en sjö, en slalom-/pulkabacke osv.

Hela skolan har vart där, utställare och trubadurer. Jag och en kollega ställde upp som sjukvårdspatrull (för skavsår, stickor och skrubbsår) utan att få en enda patient. Jag har gått med stor ryggsäck på hela dan. Är trött!

Men vädergudarna var vid gott humör, för första gången på flera veckor, och vi har faktiskt haft roligt.

Dessutom har jag NÄSTAN lovat bort mej till Röda Korsets första-hjälpare. Ska få kallelse till info nån gång de närmaste veckorna. Känns som en rolig grej att göra. Och nyttig.

...och pratade nyss. Tydligen så kommer det att finnas plats för mej här på skolan även till våren, minst till den tjänstgöringsgrad jag har idag, 65%. Kanske något mer - vi får se!

Tack och bock, säger jag.