Hittade mej en utmaning som kändes rolig. Eller nåt...

För 20 år sedan var året 1988. Jag hade hunnit med att jobba några år efter gymnasiet. Jag delade lägenhet med en kompis, vi partade och hade kul, sen flyttade jag ihop med Storpyrets pappa. Jag var ganska ledsen inombords, ganska vilsen och väldigt angelägen om att bli älskad...ingen bra orsak att flytta ihop med en kille som inte var kär i mej, kan man tycka. Men det gjorde jag. Jag började också jobba inom vården detta år, som helt outbildad, helt rookie! Det var svårt, och jag älskade det!

För 15 år sedan var året 1993. Jag hade en treårig dotter, söt som socker, vacker som en ängel! Jag läste till sjuksköterska eftersom jag trodde att man kunde påverka attityder hos vårdpersonal om man var arbetsledare.

Det här var också året då min farmor dog mycket oväntat, min farfar fick flytta in på vårdhem,  min ena syster var som djupast ner i sina svårigheter och vi varje dag väntade på att få dödsbud, min mammas dåvarande sambo lämnade henne för drogerna, och min pappa inte såg mycket annat än flaskan. Det var också det här året jag satt på farmors begravning med en mycket påtänd anhörig som knappt visste vart h*n var.  Men det här året stod jag pall, även om jag fortfarande var vilsen och angelägen om att bli älskad för min egen skull...(till skillnad från året därpå, då jag kraschade).

För 10 år sedan var året 1998. Jag hade arbetat som sjuksköterska några år. Var ensamstående mamma till den sockersöta ängeln. Jag hade mött Älskade men vi var ännu långt ifrån att bli ett par. Jag var vilsnare än någonsin, ensam och så oerhört ledsen inombords; för att ha haft en barndom som jag hade, för att ha åsamkat Storpyre att växa upp utan sin far, för att inte kunna ge Storpyre allt hon behövde. Och för att jag var så gränslöst ensam.

För 5 år sedan var året 2003. Livet hade tagit en annan vändning. Jag och Storpyre hade lämnat den gamla hemstaden, ett Lillpyre hade kommit till världen och fyllde ett år det här året. Jag var mammaledig, oerhört kär i Älskade och hade bekanta att umgås med (även om den grundläggande ensamheten ändå fanns kvar). Jag hade skaffat mej min specialistutbildning, fick en fast tjänst nära vårt hem och dagis.

Jag kunde också skymta slutet på min mångåriga medicinbehandling...

Jag var lycklig, och kände mej trygg...och kunde äntligen våga börja växa som människa.

Som livet kan gestalta sig, då!

Och den här utmaningen lämnar jag vidare till alla som är benägna att ta den!