---George Michael på flera år, och nu plötsligt har jag börjat igen. En stor favorit här... (Tyvärr länk, då embedding är inaktiverat...)

 En annan favorit nedan...!

med förutfattade meningar och åsikter.

Jag lever med ett ganska starkt andligt perspektiv på världen - jag uppfattar mig själv som återfödd, i och med att jag har starka minnesbilder av tidigare liv. Jag hade som barn - och även nu, som vuxen återuppväckt - en stark känsla av att vara ett med allt övrigt liv i världen - alla andra människor, djur...allt som lever. Jag uppfattar att själva livsgnistan i oss är det som är det man inom religionerna betecknar som gud, allah eller vad det nu månde vara. Det som andra kallar gud kallar jag 'det gudomliga ljuset' och uppfattar det som den allomfattande kärleken. Jesus, ja, han kanske fanns och var en särskilt märkvärdig människa...men gud inkarnerad? Eller guds enfödde son...näe.

Jag hänförs av skönheten i skapelsen, och lever med en stark känsla av kärlek till allt liv, till jorden och till universum.

Men, när det kommer till att vänner och bekanta tycker att jag ska följa med till deras kyrka nån gång, eller när nån börjar prata med mej om gud, så reser sig håren i nacken och jag får nästan konvulsioner. Jag värjer mej frenetiskt mot allt vad kyrka och församling heter - kan inte gå in i en kyrka utan att uppleva det som att jag tyngs ner mot jorden, att det inte finns utrymme för mej där - jag vill bara lägga benen på ryggen.

Delvis hänger det ihop med att jag som barn (kanske nio-tioåring) blev utsatt för ett ganska så fult värvningsförsök från den lokala baptistförsamlingen (eller var det pingisar?) i området där jag bodde. Jag hade en kompis jag lekte med ibland - jag följde en gång med henne till Elimkyrkan där de vuxna bad förbön, la handen på mitt huvud och välsignade mig, sen förklarade de att jag blivit frälst och tagit emot jesus. Jag - som var barn och oerhört naiv - gick hem och berättade för mamma, som brast ut i ett rejält flatskratt och (som jag upplevde det) hånade mej för detta. Efter det gick jag långa omvägar runt kompisen, och vågade aldrig mej i närheten av Elimkyrkan igen. Då, när jag var barn så var det skammen av att ha blivit utskrattad av mamma som var det dominerande, men idag gör själva värvningsförsöket från församlingsmedlemmarna illa till mods, faktiskt arg. Om något av mina barn skulle ha blivit utsatt för något sådant - som jag hoppas inte förekommer idag - skulle jag bli vansinnigt arg. Som tonåring hade jag flera kompisar som var medlemmar i EFS (Evangeliska FosterlandsStiftelsen), som inte på nåt sätt försökte värva mig till sin församling. Jag kunde följa med dem i kyrkan, vara med på ungdomsgrupper utan att nån nånsin försökte övertyga mej om nåt. Jag trivdes väldigt bra med dem, som vänner. Men om de försökt värva mej hade jag backat.

En annan orsak till min antipati mot kyrkan är att jag är så himla tjurskallig - jag vill fatta mina egna beslut, dra mina egna slutsatser, skaffa mig min egna förståelse av saker - att bli serverad sanningar som jag förväntas tro på är inget för mig. Jag har stått på egna ben alltför länge, är för kritiskt tänkande och ifrågasättande för att det ska fungera för mig att vara medlem i något samfund.

Jag kan förstå tryggheten i att ha en given ram att tro på. Men jag behöver inte den ramen - jag kan söka mina svar själv.

När jag läste till sjuksköterska hade jag två kurskamrater (och vänner) som var benhårt övertygade om att Darwins evolutionsteori var fullständig felaktig, och att den bibliska skapelseberättelsen var den enda sanna. Och då blir jag så fundersam - om man ska arbeta i ett yrke där vetenskap är det högsta sanna, är det förenligt med att vara bokstavligt bibeltroende? Det gav mig dålig smak i munnen. För att inte tala om sjuksköterskan som på vårdavdelningen höll förbön för döende personer, som utsatte patienterna för frälsningsförsök och uttalade sig om Ulf Ekman som en fantastisk man, som var så oerhört utsatt för mediernas fula metoder - allt var ju bara lögner om stackars broder Ulf...

Då är det inte konstigt att man backar...eller hur!

....tillägnas alla mina typ tjugo bloggläsare...

(Eller..."tillägnas alla mina dört tjugo bloggläsare" som vi nog skulle säga här hemma....till heders för vår granne i ångermanland som alltid säger "dört" istället för "typ"...)

...ragdolluppfödare som har en kastrerad hanne för omplacering. Väntar otåligt på att hon ska höra av sig nu...

Ungefär såhär ser han ut....

...för att kolla in mellandagsrean. Det var nog ungefär den sämsta rea jag sett...de sålde ut röda, glittriga tröjor, och tunna sladdriga byxor i de butiker som för tjockis-kläder.

Så, jag kom hem med en pocket: Den hemlige kocken; om fusket i livsmedelsindustrin. Får en att bara vilja äta KRAV-märkt och närodlat. Jag köpte också lite bling till barna - Lindex hade kristaller uppträdda på en ögla. Kristallerna ska med hjälp av öglan kunna träs upp i håret, för bling-effekt. Köpte en var åt ungarna, så får de blinga lite i kväll.

Nu ska jag göra pannacotta.

Just ja, jag gick och kollade på bågar också. Gick till Specsavers (som jag tycker är lite låg-kvalitets-butik) och fick höra att jag för sextusen kronor kan få progressiva glasögon, plus ett par solglasögon med styrka. På Synsam (som jag tycker har bättre kvalitet) skulle jag kunna få ett par progressiva för niotusen kronor. Vad ska man välja tro? (Retorisk fråga, men det kanske framgår...)

Den här bågen tyckte jag var snygg, men tyvärr fanns den bara i rött och ljusbrunt. Ingen av dem nån god ide...

Den här bågen kanske det blir i solglasen, i svart metall, då...Tyckte den var lite kul med hjärtana.

Det fanns ytterligare en båge jag gillade, som jag tror att jag kanske köper. Hittade dock ingen bild på den...

...har vi inte förrän idag lyckats få oss till. Då tog vi en snabbis till köptemplet i väst - nya delen - och fick med oss ett stycke duschdraperi (vit, vävt rand), en badrumsmatta (vit flossad) och ett par nya vita fräscha handdukar. Samt en knallcerise väggficka till Lillpyrets rum, som hon kan ha nära sängen och lägga småpryttlar i, som hon brukar leka med innan hon somnar. Och sen åkte maken iväg för att (vad jag tror) avhämta min ännu inte fådda julklapp på närmaste ICA-post. Jag hoppas (och tror) att det är Umberto Ecos "Om fulhet".

Dessutom var det på håret att vi fått med oss ett par ursöta små mushonor från Djurmagazinet...hur fina, pigga och nyfikna som helst!

Tillbringade julhelgen hos Söta Syster, med två små barn. Var jättetrevligt, mysigt, inge bråk som man är van vid när man besöker Drakstan.

Men ovant, också.

Det har inte blivit några nötter ätna, ingen glögg drucken, just ingen choklad heller...men det kan vi nog reparera dessa mellandagar :)

Julklapparna är fådda och givna. Vi gav bort en KostaBoda skål med tillhörande salladsbestick (drajv på Cervera) och fick en likadan :D

Storpyret fick mest flytta-hemifrån-grejer och var väl aningen besviken. Men av oss fick hon iaf en datorväska, en silverring och en ny fin, rosa flanellpyjamas. Plus en kokbok (som jag köpte på bokrean förra vintern).

Idag - hemkomna sen igår - ska vi se om vi kan ge oss ut i mellandagsrea och göra några fynd (osannolikt, men ändå...)

Och ikväll ska vi nog äta spagetti med tomatsås. Icke-julmat.

Julbestyren med klappinköp, matpysslande och glöggdrickande är nästan överstökade. Jullovet började idag, för min del och jag är trött!

Ska bli skönt att vara ledig ett par veckor (men ärligt talat kommer en viss del av lovet att ägnas åt arbete...ska planera kurser för våren. Men mest blir det vila och Lillpyre...)

Så, nu lyser jag julefriden över bloggen och önskar er alla:

En Riktigt Varm, Nära, God Jul!