Jag befann mej på en mörk plats - det fanns inget omkring – bara intet.
I drömmen var jag man (till skillnad från i verkligheten).

Jag stod invid ett stort vitt träföremål, rombiskt till sin form.
En bit bort fanns en åskådarläktare, där domare satt som var satta att avgöra om jag var värdig eller inte.

Jag började långsat, liksom sökande, gå runt det vita träföremålet, mumlande och mässande besvärjelser för att nå in i träföremålet och berörde föremålet på varje sida i något slags rituell dans.
Successivt förvandlades träföremålet till en trädliknande varelse (ingen ent utan trädets animus om man så vill - trädarketypen), rötterna gick djupt ner i jorden, och trädet fick nån form av ansikte, ögon som såg djupt in i min själ och såg sanningen.
Jag sa till domarna och trädet att jag har alltid älskat trädet (i benämningen alla träds själ...)
och i och med det var jag vägd på våg och funnen värdig.

Jag har funderat och klurat på den här drömmen, än det ena och än det andra har jag försökt tolka den som. Gissar att den handlar om min personliga utveckling. Men just idag känns det ganska enkelt. Skrev i en kommentar hos Klara att Trädet är min bästa vän. Och precis så enkelt är det. När jag har mått dåligt i livet, så har det ofta varit träd jag sökt mig till för att känna mig hemma. Jag har haft favoritträd (oftast stora björkar) där jag suttit intill stammen och varit ledsen. När jag upplever den där stora samhörighetskänslan med världsalltet, ni vet, som man känner ibland, så har det också varit träden som varit liksom symbolen för världen/världsalltet. Jag är ingen havsmänniska, har ingen längtan till havet. Även om jag kan tycka att havet är imponerande, mäktigt och trevligt att bada i så fyller det mej med ett slags ödesmättat vemod, eller en tomhetskänsla, en känsla av att bara vara liten och utsatt. Det är skogen jag upplever som mitt hem - jag kan känna en längtan efter att få sjunka ner i mossan, låta mig uppslukas av skogen, bli en del av den och kanske på ett sätt låta mitt ego utplånas i den myllrande, livfulla värld som skogen är. Träd är så taktila också - stammarnas bark har oändliga uttrycksformer - de kan vara släta och silvriga, vita som björken med dess svarta skrovliga band. Gamla almar har längst ned vid rötterna långa åsar och dalar, som ibland liknar månlandskap. De fyller luften med ljud, suset bland kronorna kan vara allt ifrån ödesmättat och hotfullt till rofyllt och skänka vila. Trädens stammar ger liv åt oändligt antal arter, både som levande organismer och när de ligger ruttnande bland mossor och lavar. De är uråldriga som organismer - i USA har man funnit ett bestånd av asp som är flera tusen år gammalt. Det finns något så ursprungligt, så oändligt hos träden, något så trösterikt, så enkelt. Jag älskar Träd, helt enkelt.