Tar vi den tredje boken i serien om Övärlden

Ursula K Leguin - Den yttersta stranden

Den yttersta stranden återfinner vi trollkarlen Ged, nu som ärkemagiker på Roke. Det är en dyster tid för Övärlden: Magin, som är en integrerad del av samhället, börjar förlora sin styrka. Den unge prins Arren av Enlad, kronprins till furstendömet Morred, kommer till trollkarlsskolan för att söka ärkemagikerns hjälp mot detta, och mot apatin som följer på magins försvinnande. Tillsammans ger sig Ged och Arren på en lång resa för att återställa magin, en resa som kommer att ta dem inte bara till Övärldens yttersta öar, utan också genom dödsriket. I sin mission får Ged hjälp av draken Kalessin.

Än en gång bevisas författarens taoism-inspirerade tes, att allt har två sidor: Ingenting är enbart ont. Döden, i en av LeGuins mera kryptiska passager, är inte enbart död.

________________________________________

Ännu en i serien av dem jag började läsa i tioårsåldern, och än idag läser om. Allt mer sällan, då jag nästan kan dem utantill...

Inte desto mindre - den här boken har satt sin prägel på hur jag uppfattar döden - inte som det torra, mörka land som den porträtteras som i boken, men min övertygelse om att det inte är slut när det är slut, så att säga...

Jag fick aldrig nånsin applåder som sjuksköterska.

Nu har jag avslutat min sista kurs, mina darlings - medicinsk grundkurs, med en oerhört ambitiös, duktig klass som jag kommer att sakna nå hemskt.

Och fan trot, men jag fick en applåd av dem när jag visat dem sammanställningen av deras utvärdering och delat ut betygen.

Flera i klassen grät när vi skulle skiljas åt. Oh, jeez...nåt rätt har jag gjort.

(Och jag var tvungen att gråta en skvätt på toan efteråt).

...uppföljaren!

Ursula K Leguin - Gravkamrarna i Atuan

Gravkamrarna i Atuan Gravkamrarna i Atuan är den andra romanen i romancykeln, ursprungligen en trilogi. Att LeGuin är influerad av taoismens dualism märks tydligt i romanen: ingen människa är alltigenom ond.

Gravkamrarna i Atuan handlar om prästinnan Arha (den uppätna) i Atuan, ett tempelkomplex i Kargad, ett avlägset hörn av Övärlden, där trolldom i motsats till övriga Övärlden inte utövas. Arha, som föddes som Tenar anses vara prästinnan reinkarnerad, och förs från sitt föräldrahem i späd ålder, och genomgår en rituell symbolisk avrättning, som stoppas precis innan bilan hugger av hennes huvud. Detta symboliserar att hon inte längre har någon självständig existens, hon har blivit uppäten av de uråldriga namnlösa makter vars prästinna hon är. Nominellt sätt är prästinnan Arha av högst rang bland prästinnorna i komplexet, men i realitetet styr och ställer prästinnor för nyare, av de regerande kungarna mer favoriserade gudar.

Till tempelkomplexet i Atuan kommer trollkarlen Ged, på jakt efter Erreth-Akbes ring, som han tror kan finnas i skattkammaren i labyrinten under tempelkomplexet. Under letandet stänger Tenar in honom i labyrinten, först av nyfikenhet, men även av medkänsla. De börjar tala med varandra och Ged visar henne att hon inte blott är en prästinna, utan också Tenar. Tillsammans flyr de gravkamrarna, med Erreth-Akbes ring, som mycket riktigt fanns i skattkammaren. De namnlösa makterna vredgas och försöker begrava dem genom att rasa gravkamrarna över dem, men Geds magi är för stark, han lyckas hålla jordmassorna undan tills de kommit ut.

___________________________________________________

Del två, då...av Övärlden-cykeln. Läste jag också som barn, och fortsätter att läsa om. Har präglat en del av min känsla för och syn på hur man styrs av rädsla, av känslan av att vara osynlig, värdelös. Gav mig också en känsla för hur varje människa är unik och äger ett värde i sig.

Dessa böcker satte ord på mina känslor som barn, då jag lätt kunde relatera till huvudpersonerna.