I en av mina klasser var 43 anmälda, och jag hade 38 sittplatser i klassrummet, inklusive min stol. Som tur är så står jag helst när jag undervisar, går omkring i klassrummet...och bara 38 kom. Ska bli spännande att se hur många som kommer i morgon...

En annan klass hade jag 35 anmälda, varav 28 kom.

Nu har jag dragit igång Medicinsk grundkurs, Vård och omsorg, Psykologi A på distans, Psykologi A som "vanlig kurs" och Psykologi A i omvårdnadsprogrammet. I morgon drar jag igång Arbetsmiljö och säkerhet i omvårdnadsprogrammet...sen är vi rullning...

Och nu jobbar jag tidig morgon till sen kväll, för att få kurserna färdigplanerade, för att planera lektioner och styra upp alltihopa. Det lugnar sig sen, när allt rullat igång på allvar. Pust!

Igår när jag kom hem från jobbet somnade jag i fåtöljen efter maten, och sen satt jag där och sov resten av kvällen, vilket fick till följd att jag var tvungen att stiga upp extra tidigt i morse för att hinna förbereda dagens lektioner...och nu sitter jag här och förbereder mina anteckningar för morgondagens Arbetsmiljö och säkerhet...

Vi vill bli ägda av den blåögde kejsaren i inlägget längre ner.

Mailade ägaren igår kväll.

Har tittat ut transportbur, kattlåda, klösbräda och får väl skaffa klösträd längre fram...

Lillpyre - som varje dag pratar om hur gärna hon vill ha en katt vet ännu inget...

Lillpyre fick ovanstående bok i julklapp av sin farmor. Vi har högläsning av den under mina läggningskvällar (under pappas läser de just nu LasseMajas detektivbyrå - Tågmysteriet). Den är fantastisk! Illustrationerna ljuvliga och den är så otroligt sorglig och rörande att det faktiskt blir svårt att läsa emellanåt.

Ska du läsa bara en enda barnbok i år, så läs denna!

...en herre som möjligen kan få bo hos oss...

Såhär ser han ut - vacker med andra ord. Två år gammal och kastrat, en omplacering. Återstår att se om Storpyret sväller upp i ögon/näsa ikväll efter att hon gnussat med näsan i pälsen...

Visst e han fin!?!

Efter klockan två...Spännande! Försöker få med dotras pojkvän också, för att se så att han också tål katten...

Nu är det bara imorgon kvar, sen är det back to school, för fröken i alla fall. Eleverna kommer nästa vecka.

---George Michael på flera år, och nu plötsligt har jag börjat igen. En stor favorit här... (Tyvärr länk, då embedding är inaktiverat...)

 En annan favorit nedan...!

med förutfattade meningar och åsikter.

Jag lever med ett ganska starkt andligt perspektiv på världen - jag uppfattar mig själv som återfödd, i och med att jag har starka minnesbilder av tidigare liv. Jag hade som barn - och även nu, som vuxen återuppväckt - en stark känsla av att vara ett med allt övrigt liv i världen - alla andra människor, djur...allt som lever. Jag uppfattar att själva livsgnistan i oss är det som är det man inom religionerna betecknar som gud, allah eller vad det nu månde vara. Det som andra kallar gud kallar jag 'det gudomliga ljuset' och uppfattar det som den allomfattande kärleken. Jesus, ja, han kanske fanns och var en särskilt märkvärdig människa...men gud inkarnerad? Eller guds enfödde son...näe.

Jag hänförs av skönheten i skapelsen, och lever med en stark känsla av kärlek till allt liv, till jorden och till universum.

Men, när det kommer till att vänner och bekanta tycker att jag ska följa med till deras kyrka nån gång, eller när nån börjar prata med mej om gud, så reser sig håren i nacken och jag får nästan konvulsioner. Jag värjer mej frenetiskt mot allt vad kyrka och församling heter - kan inte gå in i en kyrka utan att uppleva det som att jag tyngs ner mot jorden, att det inte finns utrymme för mej där - jag vill bara lägga benen på ryggen.

Delvis hänger det ihop med att jag som barn (kanske nio-tioåring) blev utsatt för ett ganska så fult värvningsförsök från den lokala baptistförsamlingen (eller var det pingisar?) i området där jag bodde. Jag hade en kompis jag lekte med ibland - jag följde en gång med henne till Elimkyrkan där de vuxna bad förbön, la handen på mitt huvud och välsignade mig, sen förklarade de att jag blivit frälst och tagit emot jesus. Jag - som var barn och oerhört naiv - gick hem och berättade för mamma, som brast ut i ett rejält flatskratt och (som jag upplevde det) hånade mej för detta. Efter det gick jag långa omvägar runt kompisen, och vågade aldrig mej i närheten av Elimkyrkan igen. Då, när jag var barn så var det skammen av att ha blivit utskrattad av mamma som var det dominerande, men idag gör själva värvningsförsöket från församlingsmedlemmarna illa till mods, faktiskt arg. Om något av mina barn skulle ha blivit utsatt för något sådant - som jag hoppas inte förekommer idag - skulle jag bli vansinnigt arg. Som tonåring hade jag flera kompisar som var medlemmar i EFS (Evangeliska FosterlandsStiftelsen), som inte på nåt sätt försökte värva mig till sin församling. Jag kunde följa med dem i kyrkan, vara med på ungdomsgrupper utan att nån nånsin försökte övertyga mej om nåt. Jag trivdes väldigt bra med dem, som vänner. Men om de försökt värva mej hade jag backat.

En annan orsak till min antipati mot kyrkan är att jag är så himla tjurskallig - jag vill fatta mina egna beslut, dra mina egna slutsatser, skaffa mig min egna förståelse av saker - att bli serverad sanningar som jag förväntas tro på är inget för mig. Jag har stått på egna ben alltför länge, är för kritiskt tänkande och ifrågasättande för att det ska fungera för mig att vara medlem i något samfund.

Jag kan förstå tryggheten i att ha en given ram att tro på. Men jag behöver inte den ramen - jag kan söka mina svar själv.

När jag läste till sjuksköterska hade jag två kurskamrater (och vänner) som var benhårt övertygade om att Darwins evolutionsteori var fullständig felaktig, och att den bibliska skapelseberättelsen var den enda sanna. Och då blir jag så fundersam - om man ska arbeta i ett yrke där vetenskap är det högsta sanna, är det förenligt med att vara bokstavligt bibeltroende? Det gav mig dålig smak i munnen. För att inte tala om sjuksköterskan som på vårdavdelningen höll förbön för döende personer, som utsatte patienterna för frälsningsförsök och uttalade sig om Ulf Ekman som en fantastisk man, som var så oerhört utsatt för mediernas fula metoder - allt var ju bara lögner om stackars broder Ulf...

Då är det inte konstigt att man backar...eller hur!