med förutfattade meningar och åsikter.

Jag lever med ett ganska starkt andligt perspektiv på världen - jag uppfattar mig själv som återfödd, i och med att jag har starka minnesbilder av tidigare liv. Jag hade som barn - och även nu, som vuxen återuppväckt - en stark känsla av att vara ett med allt övrigt liv i världen - alla andra människor, djur...allt som lever. Jag uppfattar att själva livsgnistan i oss är det som är det man inom religionerna betecknar som gud, allah eller vad det nu månde vara. Det som andra kallar gud kallar jag 'det gudomliga ljuset' och uppfattar det som den allomfattande kärleken. Jesus, ja, han kanske fanns och var en särskilt märkvärdig människa...men gud inkarnerad? Eller guds enfödde son...näe.

Jag hänförs av skönheten i skapelsen, och lever med en stark känsla av kärlek till allt liv, till jorden och till universum.

Men, när det kommer till att vänner och bekanta tycker att jag ska följa med till deras kyrka nån gång, eller när nån börjar prata med mej om gud, så reser sig håren i nacken och jag får nästan konvulsioner. Jag värjer mej frenetiskt mot allt vad kyrka och församling heter - kan inte gå in i en kyrka utan att uppleva det som att jag tyngs ner mot jorden, att det inte finns utrymme för mej där - jag vill bara lägga benen på ryggen.

Delvis hänger det ihop med att jag som barn (kanske nio-tioåring) blev utsatt för ett ganska så fult värvningsförsök från den lokala baptistförsamlingen (eller var det pingisar?) i området där jag bodde. Jag hade en kompis jag lekte med ibland - jag följde en gång med henne till Elimkyrkan där de vuxna bad förbön, la handen på mitt huvud och välsignade mig, sen förklarade de att jag blivit frälst och tagit emot jesus. Jag - som var barn och oerhört naiv - gick hem och berättade för mamma, som brast ut i ett rejält flatskratt och (som jag upplevde det) hånade mej för detta. Efter det gick jag långa omvägar runt kompisen, och vågade aldrig mej i närheten av Elimkyrkan igen. Då, när jag var barn så var det skammen av att ha blivit utskrattad av mamma som var det dominerande, men idag gör själva värvningsförsöket från församlingsmedlemmarna illa till mods, faktiskt arg. Om något av mina barn skulle ha blivit utsatt för något sådant - som jag hoppas inte förekommer idag - skulle jag bli vansinnigt arg. Som tonåring hade jag flera kompisar som var medlemmar i EFS (Evangeliska FosterlandsStiftelsen), som inte på nåt sätt försökte värva mig till sin församling. Jag kunde följa med dem i kyrkan, vara med på ungdomsgrupper utan att nån nånsin försökte övertyga mej om nåt. Jag trivdes väldigt bra med dem, som vänner. Men om de försökt värva mej hade jag backat.

En annan orsak till min antipati mot kyrkan är att jag är så himla tjurskallig - jag vill fatta mina egna beslut, dra mina egna slutsatser, skaffa mig min egna förståelse av saker - att bli serverad sanningar som jag förväntas tro på är inget för mig. Jag har stått på egna ben alltför länge, är för kritiskt tänkande och ifrågasättande för att det ska fungera för mig att vara medlem i något samfund.

Jag kan förstå tryggheten i att ha en given ram att tro på. Men jag behöver inte den ramen - jag kan söka mina svar själv.

När jag läste till sjuksköterska hade jag två kurskamrater (och vänner) som var benhårt övertygade om att Darwins evolutionsteori var fullständig felaktig, och att den bibliska skapelseberättelsen var den enda sanna. Och då blir jag så fundersam - om man ska arbeta i ett yrke där vetenskap är det högsta sanna, är det förenligt med att vara bokstavligt bibeltroende? Det gav mig dålig smak i munnen. För att inte tala om sjuksköterskan som på vårdavdelningen höll förbön för döende personer, som utsatte patienterna för frälsningsförsök och uttalade sig om Ulf Ekman som en fantastisk man, som var så oerhört utsatt för mediernas fula metoder - allt var ju bara lögner om stackars broder Ulf...

Då är det inte konstigt att man backar...eller hur!

....tillägnas alla mina typ tjugo bloggläsare...

(Eller..."tillägnas alla mina dört tjugo bloggläsare" som vi nog skulle säga här hemma....till heders för vår granne i ångermanland som alltid säger "dört" istället för "typ"...)