i livet just nu. Jag upplever en inre ro, känner mig så oerhört tillfreds i det jag är nu, med barn, man och arbete.

Jag känner ingen inre rastlöshet eller oro som driver mig framåt. Det finns inget jag saknar i livet, eller känner att jag måste arbeta mot.

Jag kan inte minnas när jag befann mig här senast....om det nånsin hänt.

Det är lugn, frid, ro...jag är tillfreds...jag är...ja, lycklig är nog det ord som beskriver det bäst.

Tänk om alla landsting kunde ta detta till sig! Tänk så lätt och smidigt allt skulle gå! Tänk så roligt det skulle vara att arbeta! Tänk så mycket bättre vård vi kunde få!

Men, så länge hierarkierna ser ut som de gör - där doktorn inte accepterar att sjuksköterskan kan komma med alternativa tankar, eller att undersköterskan säger Hej till doktorn på morgonen och förväntar sig ett svar, så kan det bli svårt.

En del läkare låtsas som att undersköterskorna inte existerar...och nedlåter sig möjligen till att säga Hej till sjuksköterskan när man ska gå ronden.

Det är bedrövligt på vissa ställen!

Och rangordningen mellan läkarna ska vi bara inte tala om! Familjeläkaren betraktas som en klåpare, medicindoktorn som lätt insnöad, kirurgen däremot är en glänsande begåvning...hjärt-/hjärnkiruren en lysande superstar som glassar fram med sina wannabees efter sig som en svans...Åkej, jag överdriver en hel del. Men faktum är att hierarkin inom läkarkåren är mycket distinkt. Alla håller hårt på sina specialiteter, och sina arbetsrutiner. Inte bra i längden!

Samarbete - mellan specialiteter, och mellan yrkesgrupper - löser allt, och är det enda som rädda sjukvården idag!