Theodor Kallifatides, Mödrar och söner de sista dagarna. I synnerhet en passage i boken grep mej så oerhört hårt, jag blev alldeles tagen.

"Ofta när jag är ensam hemme, sätter jag mig i deras gamla rum. På dörren som först var min sons och därefter min dotters hänger ännu en dekal. "Bättre att fråga och verka okunnig än att förbli det." Jag minns inte vem som hängde upp den och när. I min dotters garderob fann jag de särskilda kläder hon bar när hon tränade karate och kom hem på kvällarna med blåmärken över hela kroppen och ville att jag skulle slå mot henne så att hon fick visa sina konster.

I min sons skåp fann jag hans första tennisracket. Han hade talang men fjorton år gammal kom han hem en kväll efter tränignen, tog av sina skor och visade mig sina fotsulor som hade blåsor överallt. "Det är slut med tennisen, pappa." sade han. Sedan dess har han inte rört en racket.

Jag tittar på mina fynd och ler, varpå jag blir arg på mig själv. "Det är dags att inse det" säger jag med hög röst som om jag talade med grannen. Det är heller inte uteslutet att det är det jag gjorde. Vi själva är bara våra närmaste grannar. Sanningen är att jag aldrig vant mig vid att barnen är vuxna och lever sina egna liv.

Min mamma har samma problem. Hon kommer inte ifrån sina minnen. Hon saknar mindre den vuxna människa jag har blivit och mer den lilla pojke jag har varit.

Det vore enkelt att säga att både hon och jag saknar vår respektive ungdom. Jag vet i varje fall att jag inte saknar mig själv som ung. Vad skulle jag sakna egentligen? Min köttiga näsa? Den febriga inbilskheten?

Om det är något jag saknar från ungdomens tid, så är det den extatiska lyckan att läsa. Vilken händelse när man första gången läste Dostojevskij eller Hamsun.

Det är alltså inte min ungdom jag saknar utan mina barn när de var barn. Är det så konstigt, egentligen?

Jag saknar dem också som vuxna, men det är en saknad utan smärta. Vuxna ska de vara så länge jag lever, men barn har de varit bara en gång."

För mig sätter det ord på min egen odefinierbara längtan och saknad efter tider som varit. Inte för att tiderna alltid varit goda, men jag kan ibland längta mig sjuk efter den totala närvaron av mina barn som små. Den allt uppslukande kärleken, förälskelsen i den ljuvliga lilla varelse jag burit inom mig. En kärlek som får änglarna att sjunga...

Visst älskar jag mina barn, på samma sätt idag, men de är inte längre bara mina barn - de är sina egna, och världens barn på ett annat sätt än när de var små. Den totala närheten finns inte längre, vi är inte längre ett som vi var då.