La famiglia

6 augusti 2008 23:10

Nu ska jag ge mig ut på djupt vatten, men rädd för sånt har jag ju aldrig varit, så det är väl inget att förvånas över. Men......

Jag kan mycket väl tänka mig och förstå det behov av sömnmedel till barn så som du beskriver bl a Lillpyre. Men det artikeln handlar om är ju ökningen. Och om ökningen kan förklaras med att det idag finns fler barn med samma problem som Lillpyre, är det väl illa, men inte alls så illa som om ökningen skulle bero på en större psykisk ohälsa hos barn och tonåringar. Och det är väl den senare förklaringen som enligt artikeln är den troligaste. Men är det inte i detta fallet som i så många andra fall. En minskning av förskrivningen vore önskvärd om minskningen beror på att det faktiska behovet minskat, men de som verkligen behöver, likt lillpyre, ska naturligtvis få den hjälp de behöver, kanske till och med lättare än i dag. Eller.......

Dragariel

7 augusti 2008 08:25

Alldeles givet har du rätt i det du säger. Jag tror ju inte att det är bara bland barn och ungdomar som den psykiska ohälsan ökar. Den ökar i hela samhället - det ser man väldigt tydligt när man jobbar på ett sånt ställe som jag gör. Men, frågan är - ökar den egentligen? Eller är det så att den sociala acceptansen för psykiska problem har ökat? Ser man mer av den idag än man gjorde förr?

Sen kommer det till det faktum att man idag i mycket högre grad vänder sig till vården med sina psykiska bekymmer - antagligen beroende på att acceptansen ökat. Det är inte längre tabubelagt att ha "problem med nerverna" som det var förr. Vi har också en tendens att medikalisera saker och ting - allt ska gå att bota med en kur medicin, inte genom att leva igenom sin kris. En grund till det här tror jag är att "alla" förväntar sig att alltid vara evigt lyckliga, och klarar inte av motgångar, när vi hela tiden sköljs över med budskap om att man inte är normal om man inte är smal, rik, vacker, sexig, välutbildad osv. Det är mallen, och den passar de flesta av oss inte in i - och det tar på...

La famiglia

7 augusti 2008 09:59

Alltid när man ger sig in i en diskussion med dig blir det både lärorikt och intressant, så även denna gång.

Jo, jag är fullt medveten om att den psykiska ohälsan även ökat bland vuxna, om den nu har ökat. Fast jag tror, på helt ovetenskapliga grunder att ohälsan öka. Bland annat av de skäl som du nämner. Dessutom har ju tempot i arbetslivet skruvats upp de senaste decennierna, och kommer säkerligen att göras i fortsättningen också. Det blir ju så när kraven på ekonomisk tillväxt styr våra liv.

Men det här med att välja medicin i stället för att leva sig igenom problemen är ju en egen fråga, som är oerhört intressant i sig. Kan det vara så att vi inte längre har tid att vara medmänniskor och stötta varandra i besvärliga situationer?