...så till den milda grad att man funderar över om man borde ha boostrat matförråd här. Precis som 1998.

Känns jobbigt.

Bästa arbetskamraten pratar om att gå ner i arbetstid (och studera på halvtid) kommande termin, för att bereda mej möjlighet att få jobba kvar...

 Att det finns såna människor! Otroligt hjärtevärmande...Fast jag önskar att hon inte gör det för min skull...

...en av de seniora kollegorna har berättat att hon vill gå upp i arbetstid, från 80% till 100%.

En annan har berättat att hon har begärt att få ta tillbaks vissa kurser som jag har haft i ett år - inte orimligt, men det är mina roligaste kurser.

Det betyder att jag kanske inte jobbar här till hösten :(

Och det betyder att då blir jag arbetslös. Kanske.

Med tanke på att landstinget också är på G att sparka folk...*suck*

Alla prover är normala, utom trombocyterna som var lite höga, vilket är helt normalt när man är/varit infekterad. Skönt, så kan man slappna av och bara ägna sig åt att låta henne återhämta sina krafter.

 ---

Höll på att skratta läppen av mig när jag åkte hem:

Tre hållplatser innan jag stiger av stod två män, välkammade och prydliga, i likadana beiga lumberjacks-aktiga jackor. De hade konferensmappsliknande saker i händerna. "Nej!" tänkte jag. "Inte mormoner! Vad ska jag klämma till med för att få dem att inte intressera sej för mej???" Jag började genast i huvet gå igenom alla möjliga försvarsstrategier för att slippa uppmärksamhet. Så vände en av dem på sej och jag såg att det stod X-trafik (som är det lokala bussbolaget) tryckt på ryggen på jackan. "Konstigt - skulle X-trafik verkligen sponsra mormonernas missionerande??? Får de göra det? Är inte X-trafik ett kommunalt bolag?"

Så steg de på.

Den äldre mannen klev bakåt i bussen med myndiga steg, och jag satt där och försökte göra mej osynlig. Så klämde han till med hög och myndig stämma:

"Hej. Vi kommer från X-trafik. Vi ska göra en biljettkontroll."

Och min lättnadskänsla var enorm! Jag visade fram mitt månadskort och fick klartecken. Sen började jag fnissa, högt och ljudligt och folk tittade på mej med smått undrande blickar, för jag var ju ensam, och åker man buss ensam sitter man inte och fnissar.

Det jag hade mest roligt åt var min otroligt fåniga tolkning av två män i likadana jackor som stiger på en buss...att tolka dem som mormoner, fast jag tydligt ser företagsloggan...Säger en hel del om hur vi bedömer människor på första intrycket!

...människors livsberättelser.

Jag brukar småprata med kvinnorna som städar på min arbetsplats, vi pratar väder och vind, ledigheter och barn, sådär som man gör.

I morse berättade jag för henne som jag brukar prata mest med om Lillpyre, att hon varit så mycket sjuk sista månaderna, och att vi varit pratat med doktorn och fått lov att ta prover för att kolla så att allt står rätt till. Jag sa att Man är ju alltid rädd för leukemi. Då berättade hon om sin dotter, som på fyraårsdagen fått diagnosen leukemi, en aggressiv variant. Hon dog strax före sin sexårsdag. Hon skulle varit trettiofyra år idag.

Och jag berördes så starkt, så starkt. Satt där med tårar i ögonen medan hon berättade, och kände mej så otroligt tafatt...jag kunde se hur starkt hon kände det, och berördes av både det och hennes berättelse.

Det fick mej att se henne i ett helt annat ljus. Och fick mej att tänka på hur lite vi egentligen vet om varandra...och hur gärna jag skulle vilja skänka ljus, värme och styrka åt alla människor som går igenom så stora svårigheter i sina liv...Jag vill vagga och vyssja, gråta i deras ställe, nynna glädje in i deras liv. Nu är det ju så att även om man lever igenom stora svårigheter så betyder inte det att man inte själv kan uppleva både glädje och lycka, ljus och värme...Det är bara det att det är så många saker vi delar genom vårt människoskap, och vi har har ändå inte en aning om den andra människans livsbetingelser, hennes glädjeämnen och sorger, hennes styrkor och svagheter, hennes önskningar och drömmar.

Istället för dubbelhaka - SMEKBACKE

Så mjuk, så mjuk är huden här. Ett ställe att varligt och eftertänksamt

smeka för att locka fram kloka tankar och bra beslut.

Istället för rynkor - LIVSLINJER

Ansiktet är livets gästbok. Här har lycka, sorger, skratt, smärta,

stolthet och oro lämnat anteckningar efter sina besök. Bär de linjer livet

skrivit till dig med stolthet.

Istället för påsar under ögonen - TÅRKUDDAR

För att de dämpar tårars fall och låter sorgen landa mjukt.

Istället för gäddhäng - ÄNGLAVINGAR

Lite svirr under överarmarna visar att du varit med förr. Ett bevis för

att du besitter lite av den överjordiska klokhet och gudomliga mognad som 20-åringar bara kan drömma om.

Istället för ridbyxor - GUDINNEBOLSTER

Sååå mjuka att smeka och vila mot. Kraftiga? Nej kraftfulla! Troget bär de

dig genom livet.

Istället för bilring - NJUTNINGSSOUVENIR

Ett kvitto på att du flitigt turistat i njutningens land, tagit del av

fantastiska njutningar och har vett att uppskatta livets goda.

Istället för celluliter - AFRODITESKÅLAR

Som små fördjupningar att utforska för smekande händer.

Istället för hängbröst - GODISPÅSAR

De kanske inte längre är de toppiga gräddbullar de en gång var, men oj vad

mycket njutning och kärlek de har givit både partner och barn!

Istället för ryggfläsk - KÄRLEKSHANDTAG

Greppvänliga kvinnor uppskattas ofta av de riktigt goda älskarna.

Istället för tunt hår - SILKESFLUFF

Skandinaviskt skirt, mjuk och lent. Ett hår som har lätt för lek med

vinden.

...Mästarnas mästare (hur pinsamt det än är att erkänna att man följt det...)

En ny favorit - min första favorit inom idrottsvärlden. Nånsin. Och då är han inte längre aktiv. Men klok!

1:a februari: hög feber, snuva och hosta.
Feberfri den 8:e februari.

Gick i skolan 9:e och 10:e feb, 3 timmar vardera dagen.

10:e upptäckte vattkoppor.

18:e feb vattkopporna torra skorpor.

20:e februari, ont i huvet några dagar
21:a förkyld igen
23 februari – feber som hon haft sen dess. Först fluktuerande 38°-39.6° i en vecka, sen i måndags konsekvent 38° på kvällen.

Till doktorn den 6:e mars, hade streptokocker i hals och näsa. Fick Kåvepenin 500 mg 1x2 i tio dagar. Kuren avslutades i söndags. Hon gick i skolan under förra veckan.

I lördags, dock, började hon snora och hosta igen. Har successivt blivit sämre, hade 40.2 inatt. Tempen har gått ner på Alvedonsupp, till nånstans mellan 38° och 39°.

Och nu börjar jag - som mamma (och sjuksköterska som kan alldeles för mycket om sjukdomar, och inte litar på mej själv när det gäller mina egna barn) fundera över såna saker som leukemi...immunbristsjukdomar...och så vidare. Ryser vid blotta tanken.