"Någonstans inom mig längtar jag alltid tillbaks till den tidiga morgonen på randen till öknen. Att från mitt tak över de vita husen se öknens dimma under den rodnande himlen, med de blå bergen som bakgrund. Att bevittna när solen stiger över horisonten, och med sin först milda, sedan förödande värme bränner bort dimmorna, gör ljuset obarmhärtigt och dagen het. Alhambra är en vacker plats, så nära Gud man kommer i denna värld, men vinterns regn och stenväggarnas kyla värker svårt i mina leder. Vintern här har inget sammetslent mörker, inga dofter, endast den våta kölden. Mina drifter är utsuddade, raderade från mitt sinne, begären är stillade...endast minnet av öknen i soluppgången kan väcka mig, kan skänka en rodnad till mina bleka kinder...

Jag kommer att dö i detta land, bland dessa hedningar. Må

Gud skänka mig den nåden att jag åter i döden får se öknen, just i det ögonblick innan solen går upp..."

I vintras - dagen efter Lucia - satt på utbildning anordnad av Försäkringskassan. Det var urtråkigt, torrt och allmänt dammigt...Jag var trött och satt och klottrade i mitt block, och när utbildningen var över hade det här fastnat på pappret:

Utbildning

Ohälsotalet i vårt län är katastrofalt

mässar försäkringskassans representant

inför det allmännas tjänare

overheadapparatens brus

vaggar oss in i sömnens gränsland

där fläktarnas gnisslande

förvandlas till en mus

som slåss mot en orm

försäkringskassan antar skepnaden

av en stor drake

som vaktar landets skatter

och representanten den onda trollkarlen

som vi - det allmännas tjänare - är satta att lyda

om så genom hypnos eller träldom

drömmande kisar jag mot blomstermeandrarna

i min anteckningsbok

och drömmer om Helgonet i sin

vita sportbil

som ska rädda oss från den kalla drakens

isande eldar